Leendet på hennes läppar

Kapitel 80 (Sams Perspektiv)

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

(Ännu en gång vill jag påminna om att delar av kapitlet har jag hittat på, det behöver alltså inte överensstämma med verkligheten. Jag har försökt att skapa en så trovärdig bild som möjligt.)

Att höra av Sebbe vad Hope fick gå igenom i skolan gjorde mig så jävla förbannad. Jag ville slå till varenda jävel som spred rykten om saker som är bullshit. Det enda jag gjort de senaste dagarna är att dränka min depression med alkohol. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så fast i det, men det var det enda som höll smärtan borta.

"Sam för fan ryck upp dig nu. Hur mycket har du druckit?" Jag drog upp blicken på Sebastian som lutade sig in genom fönstret på min bil. Jag mumlade något till svars vilket han tydligt inte kunde uppfatta.

"Du vet hur illa det kommer gå om du inte skärper dig. Du ska bara se hur spel inriktad killen i den andra bilen är medan du för helvete sitter och sover."

Jag drog mig upp i en mer sittande position. "Jag är vaken."

"Jag hoppas det."

Han lämnade min bil för att ställa sig en bit bort från startlinjen. I såhär dåligt skick har jag aldrig varit när jag tävlat förut men jag kunde inte säga nej till vinstsumman. Jag behövde de här pengarna.

Efter att jag skakade huvudet och smällt till mig på kinden kände jag mig lite piggare. Tillräckligt pigg för att kunna köra iallafall.

Mindre än en timme senare var jag påväg mot Arvid för att hämta ut pengarna. Det hade varit en enkel match. Då den andra föraren inte alls kunde hänga med i den farten jag körde i.

Jag fick syn på Arvid lite längre fram men innan jag hann nå honom blev det ett jäkla liv bakom mig.

Första tanken som slog mig var att ett bråk startat men när någon i den lilla folkmassa skrek "poliser" snappade jag upp blicken och fokuset. Blå rött ljus syntes till långt borta som kom närmare och närmare oss.  Jag drogs mellan att fullfölja och gå till Arvid för att få pengarna eller om jag skulle springa tillbaka till bilen som inte var så långt ifrån. Beslutet var enkelt, pengarna skulle sätta mig mer i skiten ifall jag skulle bli påkommen med dem på mig.

Samtidigt som jag skyndade mig tillbaka till bilen sökte min blick för att hitta Sebastian, som inte syntes till någonstans. Hade han redan åkt? Förmodligen. 

När jag nådde bilen hoppade jag snabbt in och startade motorn för att ta mig härifrån. Människor sprang framför mig och försökte ta sig härifrån på samma sätt som jag ville men all komplikation gjorde att jag inte kunde ta mig någonstans. När jag äntligen hade fri sikt framför mig la jag i växeln och körde iväg i samma fart som jag gjorde inför racet. Det var mörkt ute och det fanns knappt någon belysning runt omkring grusvägen.

Det var först när jag var själv som jag kunde andas ut. Jag försökte få tag på min telefon för att se om Sebastian smsat men när jag minsta anade det trodde såg jag det blå röda ljuset i backspeglarna.

Första impulsen var att trycka ner gasen och smita. Min blick vandrade mellan vägen och backspeglarna. Tankarna var överallt. Jag kunde smita ifrån den, det visste jag, men är det det bästa? Polisen har redan sett min bil. Tankar som vad Hope skulle tycka om det här spökade i mitt huvud och jag kunde inget annat än att släppa på gasen och sakta ner.

En enstaka polis kom gåendes fram till min sida och det var inte förens han tände ficklampan som jag såg vem det var. Mias pappa Christoffer. En lättnad välde inom mig men jag blev snabbt stressad igen. Bara för att jag känner snuten kommer jag inte komma undan.