Badboy, eller? - f.s

Del 41

Jag börjar hastigt med andan i halsen krypa till närmaste vägg för att kunna luta mig tillbaka. Philips flin på sina läppar hade nu försvunnit då han såg mot Felix. Som om att han inte väntat sig att Felix också skulle vara här.. Men hur visste ens Philip?

Det dröjer inte länge tills även Johan sluter upp vid Philips sida. Jag flackar oroligt med blicken mellan de och skakar snabbt på huvudet.

-Vad gör ni i mitt hem, och hur visste ni att jag skulle komma hit just nu dag?! Frågar jag oroligt. Båda rycker på axlarna och kollar osäkert på varandra. Johan kollar runt, och hans blick landar stelt på Felix som häpet står i dörröppningen.

-Vad gör han här? Frågar Johan och ställer sig framför Philip.

-Moa, vi drar, fort, mumlar Felix sammanbitet. Jag ser i ögonvrån hur han fort försvinner ut, men Johan ser det och är lika fort han ute ur rummet. Det är bara jag och Philip kvar i rummet. Vi båda stirrar stelt in i varandras ögon, jag med rädsla, han med ilska. Ilska, över något jag inte vet vad.

Hans mörkbruna, näst intill svarta hår ligger stökigt över hela huvudet och hans läskigt gröna ögon stirrar in i mina. De ser ut som smaragder. Hans ansiktsdrag har inte ändrats någonting, och hans fylliga, skära läppar är fortfarande lika frestande som förr.

Men han är en fiende, en förrädare, ett monster, ett odjur. Liknande filmen skönheten och odjuret.

Bara att detta är ingen film. Detta är verklighet. Och i denna verklighet så är jag ett gott odjur, och han en ond skönhet. Han är vacker, jag är ful. Han är mobbaren, jag är offret.

Jag sväljer hårt när han börjar närma sig mig. Jag känner hur blicken börjar flacka och kroppen börjar skaka. Hans blick är fortfarande lika djupt borrade i mina, och det gör mig helt hypnotiserad. Jag vill dra bort blicken, men hans ögon säger nej. Jag hör bara ljuden från min omgivning. Det jag hör är Johan och Felix. Jag hör hur de pratar med varandra, men inte mot varandra med höga och arga röster, utan med varandra med låga och milda röster.

Snart står Philip bara någon centimeter ifrån mig.jag stirrar förskräckt upp på honom. Vad kan man göra? Ska man försöka fly från faran eller vänta tills den slukar en? Att fly är ingen idé, och sen vet jag inte heller vad han vill. Jag blinkar hårt, och när jag slår upp ögonen nästa gång har hans osäkra leende förvandlats till ett brett flin, och hans stirrande ögon till smala och lömska. Jag trycker automatiskt min kropp närmare väggen och känner hur jag börjar andas mer ansträngt och hastigare. Jag öppnar munnen för att prata, men det är som ett lock som dämpar orden till tystnad.

-V..ad gö..ör du h..är..? Frågar jag ansträngt, och jag hoppas mest av allt att det inte ska låta att jag är rädd. Det vet jag att får bara honom att få mer självförtroende.

-Vad jag gör här? Vill du ens veta det? Frågar han med en aning ihopdragna ögonbryn. Jag ska precis öppna munnen för att svara på hans fråga, men han hukar sig fort ner och lägger hastigt handen över min mun. Jag slår förfärat upp ögonen och stirrar in i hans ögon igen som koncentrerat stirrar in i mina. Hans ögon ser inte mänskliga ut, kan ögon ens vara så gröna som hans?

-Moa! Hörs ett rop utanför köket som får mig att släppa koncentrationen från hans ögon och stirrar ut genom köket istället, men ser ingenting. Jag känner ett stadigt grepp om min kropp som lyfter upp mig från marken och leder iväg mig från en annan dörr i köket. Jag kollar oroligt på Philip som leder iväg mig genom mitt eget hus.

Han slänger in mig i ett utav våra rum. Mammas och pappas sovrum. Tapeterna är sönderrivna och flera bord och stolar är välta och till och med trasiga. Gardinerna som mamma en gång sytt med det lila tyg hon haft kvar, hänger snett ovanför fönstret. Dubbelsängen är varken bäddad eller har nya sovkläder. Ljuset från lampan i taket flackar och man skulle kunna tro att detta skulle kunna vara en skräckfilm.