Badboy, eller? - f.s

Del 17

*Moas perspektiv*

Mörkt. Jätte mörkt. Becksvart.

Kallt. Iskallt. Jag är säkert förfrusen.

Stel. Som sten. En staty.

Fuktigt. Jätte fuktigt. Nästan blött.

Skakig. Jätte skakig. Jag bara skakar.

Fast. Jag kan inte ta mig någonstans. Inte någon stans.

Andas? Knappast. Jag känner bara hur bröstkorgen höjs upp och ner varannan minut. Om ens det.

Lever? Vet inte. Det kanske bara är en inbillning att jag lever.

Men jag hör ju. Fast.. Det enda jag hör är hur vatten droppar i en stor vattenpöl. Det kanske bara är mina tårar som faller i den bildade pölen.

Panik bildas inom mig. Vad ska jag göra? Kommer jag någonsin se igen? Tänk om jag kanske är blind?!

Något som iallafall är säkert, är att det är ren tortyr. Det finns inte tillräckliga ord för att beskriva känslan. Ett ljud skär igenom mina öron. Ett rassel. Som om någon med långa naglar drog med de över den svarta tavlan man alltid hade i klassrummet. Sånna som man hade i skolan. Ljudet gnisslar och skär in som vassa knivar i mina öron. En frustration väcks inom mig. Tillslut kan jag slå upp ögonen. Jag känner det, men det enda jag ser, är mörkgrönt.

Jag gnuggar huvudet mot min axel. Mot axeln känner jag att det snuddar ett band. Jag sätter mig rakt igen. Skit. Jag har ögonbindel.

-Så du lever ändå? Frågar en ljus röst. Jag öppnar munnen för att svara, men ett par fingrar sätts för min mun. Jag känner mot min överläpp att hon har långa naglar. Eller han med ljus röst och långa naglar?

Hen släpper taget om mina läppar. Istället tar hen av mig ögon bindeln.

Det tar tid innan jag vant mig vid ljuset. Ljuset är skumt, och först ser jag gula och blåa fläckar framför ögonen som speglas mot väggen på andra sidan rummet. Efter ett tag, har jag vant mig. Jag skakar på huvudet och kollar mig sedan runt. En bit bort stor en mörk gestalt. Jag ser fort på kroppsformen och håret att det är en tjej. Hon har långt, mörkbrunt hår och tydliga kurvor. Hon håller på med något vid en bänk. Under tiden, granskar jag henne noga.

Hon är iallafall ingen jag sett innan. Är jag helt säker på. Men ändå känns det som om vi två har något emot varandra. Jag ska inte kämpa med henne, utan mot henne. Dock är det rätt uppenbart. Hon har nyss satt fast mig i en stol i ett mörkt, kallt, fuktigt och hyfsat stort rum gjort av sten. Likt en källare. Jag tror inte direkt att hon tagit fast mig för att få mig att inte smita ifrån hennes födelsedags kalas, eller något liknande.

Dock ser hon inte ut att vara 10 direkt, utan mer som 18 eller något åt det hållet.

Efter att ha vant mig vid kylan lite, känner jag hur hela magen vänder sig och hur den smärtar. Jag kvider till och försöker krama om min mage, men jag kan inte röra på armarna. Jag böjer ner huvudet mot marken, som om jag skulle spy och drar upp knäna mot min haka så långt jag kan. Men även fötterna är fast.

Plötsligt känner jag en kall hand ta tag om min panna och trycker upp det och tillbaka det mot stolsryggen. Jag vänder på huvudet för att se vart hon är och vad hon håller på med. Men hon är inte längre kvar bakom mig. Jag vänder mig tillbaka och ser att kvinnan nu bytt plats och sitter istället på en gammal trästol en bit bort. Stolen ser ut att braka närsomhelst tack vare de smala, gamla och flisiga stolsbenen.

När hon märker att jag tittar på henne, tittar hon upp mot mig och ler. Varken glatt eller tillgjort, utan mer som ett lömskt flin.

-Hej där, säger hon och reser sig upp och går mot mig. Jag skakar förvirrat på huvudet. Vad håller hon på med?

-Eh.. Hej..? Säger jag tyst. Men det blir mer som ett mummel. Hon skrattar till och stannar en bit framför mig. Vill du mig något? Lägger jag till, men ryggar snabbt tillbaka. Jag märker fort att jag inte skulle frågat det.

Hennes flin blir större och hon går långsamt närmare mig. Hennes klackskor slår emot stengolvet så det ekar i det rätt stora rummet. Ekandet dånar in i öronen på mig och får mig att rysa till. Mina armar och ben blir knottriga och jag känner hur jag till och med hur det knottrar till i ansiktet.

-Om jag vill dig något? Fnyser hon när hon stannat någon meter framför mig. Kunde du väl tänkt på innan du kom hit, lägger hon till och fräser så hon visade tänderna likt en katt. Jag ryggar till lite och hon går vidare runt min stol med långsamma steg.

-Hur skulle jag veta att du skulle binda fast mig när jag kom hit? Jag vet ju inte ens vem du är?! Fräser jag. Vart jag fick modet ifrån, vet jag inte. Men jag visar att hon inte kan stoppa mig genom att binda fast mig i en stol iallafall. Hon himlar med ögonen och flinar mot mig.

-Har inte killarna berättat om mig? Frågar hon och kollar upp i taket och lutar sig bakåt. Hon ställer sig i en ostadig position och lägger handryggen mot pannan som om hon skulle falla. Jag skulle mer än gärna bara springa fram och snudda till henne lite, för då skulle hon lätt tappa balansen. Jag log lite åt tanken men kollade sedan på henne igen när hon ställt sig ordentligt igen.

-Vilka killar? Frågar jag tyst trots att jag redan vet svaret på min fråga.

-Du vet vilka jag menar, fräser hon vasst mellan tänderna.

-Vad har de med dig att och vad har jag gjort dig som fått dig att binda fast mig? Frågade jag. Jag kände själv hur jag vrickade på orden eftersom det var en rött svår mening, men det gick hyfsat lätt. Hon bara flinade ännu större.

-Det förvånar mig att du vet så lite om mig, sa hon och tog tag in en stol som stod rätt nära. Hon drog den till sig och satte sig sedan bredvid mig en bit ifrån.

-Varför ska jag ens veta något om dig? Fnyser jag och vänder blicken ner i mina knän.

-För att jag är en viktig person i deras liv, säger hon och flinar större.

-På vilket sätt då? Att du bor i en underjordisk källare som ni hängde i? I sånna fall är inte det direkt viktigt. Det finns viktigare saker i lovet liksom, fnyste jag och jag såg hur hennes temperament ändrades. Hon skakade på huvudet med blocken slagen månen mot marken och skrattade lätt.

-Moa, Moa, Moa... Suckade hon. Hur hon visste mitt namn, vet jag inte, men det var inget nödvändigt att ta reda på nu inviker fall som helst. Jag tror du bara ska vara tyst ett tag, sa hon och tittade upp mot mig.

Lamporna släcktes, allt blev mörkt. Kylan slog emot mig och jag hörde en smäll en bit ifrån. Hjärtat hoppade upp i halsgropen och slog ett extra slag. Ett ljus sken in i det mörka rummet. En mörk gestalt stod för ljuset och en skugga la sig över mig. Plötslig känner jag något mot mitt ansikte, och snabbt, blev allt mörkt igen från min synvinkel.

-

SNÄLLA LÄS DETTA!

Sorry för drama, men aa, ni får leva med det😂 ni får säga om ni vill ha mer av annat!!

Men jag frågade i andra delen en fråga men ingen svarade (😒) men jag frågar igen för säkerhets skull🌚 att jag kommer ju ofc skriva fler noveller, men jag tänkte fråga om någon kanske vill ha en vanlig novell som inte har med the fooo att göra? Skrivare bara om ni vill eller inte så ska jag ställa mer frågor om den sen❤️

Tack oxå för 5.5 K readers💗 ni är bäst!✨💎💋💕 LAV YOU❤️