Badboy, eller? - f.s

Del 46 + viktig info

(Vill bara säga att om ni inte läser delen just nu, bläddra i vilket fall som helst till det sista av denna del! Tack i förväg)

*Felix perspektiv*

När Moa gått, går jag besviket in i rummet. Jonathan reser sig upp ur sin lilla vrå bakom sängarna, där han gömt sig under tiden som Moa var här. Jag spänner blicken i honom och ger mig ett snabbt leende innan han smiter emellan mig och Ciara mot hallen.

-Ska jag dra nu? frågar Jonathan. Ciara nickar först mot honom och sedan mot dörren innan han drar iväg på färden efter Moa.

När han lämnat rummet ger Ciara en mördande blick, som hon besvarar med ett lätt flin. Jag knyter mina knytnävar och spänner hårt käkarna medan min blick borrar sig in i henne.

-Jag hatar er två så sjukt mycket just nu, morrar jag och sliter bort blicken från henne. Även om jag inte ser på henne, kan jag nästan höra hur hon flinar.

-Du var med på planen, det var till och med din idé, säger hon lugnt. Jag biter mig hårt i läppen och kniper ihop ögonen. Jag skakar på huvudet. Well, det var sant, men jag ångrade mig.

-Men jag sa att jag ångrade mig, och sa klart och tydligt att jag inte ville-

-Inte ville krossa hennes hjärta, ellerhur? Säger hon. Jag öppnar ögonen och vänder blicken mot henne. Jag nickar enkelt, och hon himlar dramatiskt med ögonen. Vad hände? Du är inte den Felix som jag kände innan, säger hon. Hennes fingrar placeras under min haka och hon vrider mitt huvud mot hennes. Hennes blick möter min, men jag skakar bara på huvudet så hennes fingrar försvinner från min haka.

-Det är för att jag inte är den Felix som jag var innan. Jag är inte ens Felix längre, säger jag och reser mig upp. Hon kollar frågandes på mig, som i väntan på mitt svar. Jag är inte Felix - jag är Felix Sandman.

Hon kollar menandes på mig, innan hon brister ut i skratt. Hon kippar efter andan innan hon kan börja prata med mig igen.

-Wow lek inte någon James Bond typ här nu gubben, skrattar hon och reser sig upp från sängen och går med långa steg mot mig. Benen korsar hon efter varje steg hon tar, och det skulle inte förvåna mig om hon skulle slå krokben på sig själv. Tanken får mig att skratta tyst och hon ger mig endast en fundersam blick innan hon stannar framför, någon millimeter från mig.

Hennes längd får henne att vara endast ett halvt huvud under mig, medan Moa är näst intill två.

-Jag leker inte. James Bond, jag leker inte alls. Detta är på blodigt allvar, och jag har kanske krossat Moas hjärta, säger jag sorgset och backar bak ett steg från henne. Men hon tar snabbt igen det och ställer sig någon meter ifrån mig.

-Är du riktigt seriös nu, Felix? Varför bryr du dig ens om Moa? Du förstår väl själv att du en gång mobbat henne? Frågar hon, men jag skakar bara på huvudet.

-Nej. Felix var den person som mobbade henne. Felix Sandman, är den person som älskar henne, säger jag snabbt. Orden slinker ut och fort sätter jag anden för munnen.

Älskar henne?

Älskar jag verkligen Moa? Jag menar, jag gillar henne, men.. Älskar jag henne..? Ja, jag har känslor för henne, men hon..? Ciara skrattar högt och lägger händerna för magen.

-Felix, hon kommer alltid se dig som mobbaren Felix. Hon kommer aldrig älska dig, och för det andra så är det hon och Jonathan nu, skrattar hon och jag känner hur ilskan kokar inom mig. Jag kan inte hindra det slag som riktas mot henne, men hon försvarar sig själv genom att hugga tag om min handled och stirra in i mina ögon. Felix, lägg energi på någon som faktiskt är villig att älska dig, lägger hon till och tar ett steg närmare mig. Hon trycker bokstavligt talat upp sina bröst mot mitt och låter hennes armar omfamna min nacke.