Badboy, eller? - f.s

Del 4

Nästa dag vaknar jag av att någon står och viskar i dörröppningen.

"Man ser ju henne inte" viskar någon och en konstig känsla sprider sej genom kroppen. Vadå ser henne inte?

"Skit samma, vi kommer se henne hela turnén" skrattar en kille och jag kisar med ögonen för att se vilka de är. Jag ser fyra killar stå i dörröppningen och jag stelnar till.

Hur ska man reagera på detta?

Antingen så säger jag till de att gå, eller så ska jag bara låtsas som om jag sover. Jag vänder mig om och tar ryggen mot de.

"Aja, vi ska nog inte störa" säger en röst och jag hör hur steg lämnar rummet.

Jag suckar och blir mer avslappnad. Det var inte direkt världens behagligaste sätt att vakna på. Av att fyra random kollar stirrar på en som om man vore en levande pannkaka.

Jag satte mig upp och drog sömnigt händerna för ögonen. Jag skakade på huvudet och kollade runt i rummet. Det var så stort! Det är nästan läskigt stort...

Jag reser mig upp och går mot min garderob för att dra på mig kläder. Jag tar ett par tajta och ljusblåa, näst intill vita, slitna jeans och en turkos och slapp tröja med ett citat på. "Shut up and hug me ". Jag slänger med mitt guldbruna hår och kollar mig i helspegeln. Jag greppar tag i mitt hår och håller den i en hög tofs. Med tofs, eller utan?

Jag släpper håret igen och låter det falla mot mina axlar.

Jag suckar och kollar på mig själv. Vad jag än gör, ser det dåligt ut, så skit samma om det är fint eller inte.

Jag kollar mig i spegeln igen för att se hur jag ens ser ut. Jag kände en tår rulla ner för kinden. Men jag torkar snabbt bort den. Jag kan inte gråta nu. Jag gråter för att jag är orolig för mamma. Tänk om hon blev för skadad? Jag kollar in i mina egna grönblåa ögon. För det mesta är de gröna. Jag ler ett snabbt leende och mungiporna åker ner igen. Jag suckar och går ner.

När jag kommer ner ser jag fyra killar sitta i soffan. Jag kollar konstigt på de och undrar vilka de är. Det är lite konstigt att man vaknar med fyra random killar i "mitt" vardagsrum. Jag går tyst intill köket. Killarna är fasta i TV:n så jag stör de inte. Jag tar fram en tallrik och ett glas. Och såklart så kommer klantiga jag fram och jag tappar glaset på min fot.

"AAAAAJ!" Skriker jag och flyger iväg till närmaste stol. Jag sätter mig där och känner på min fot. Den gör ont. Snabbt hör jag steg komma in.

"Vad händer?" Frågar en kille med snapback och kollar på mig. Hans blåa ögon tindrar i ljuset. Snabbt där efter kommer en annan kille och jag säger bara en sak: Shit vilket hår! Det är blont och fluffigt, hans grönblåa ögon kollar djupt in i själen, detsamma gör killen med mörkt hår och bruna ögon.

Jag biter mig i läppen och slår ner blicken. Känns konstigt att sitta här och bara bli iakttagen av några främmande killar.

"Jag tappa glaset på min fot" mumlar jag och killarna skrattar. Killen med det fluffiga håret kommer fram och sträcker fram handen för att lyfta upp mig från stolen.

"Kan du stå?" Frågar han och ler busigt.

"Jag är inte handikappad" fräser jag och släpper rycker handen ur hans fäste.

"Ursäkta mig då" säger han och slår upp händerna i luften helt oskyldig. Jag himlar med ögonen och tar upp glaset som konstigt nog inte sprack. Fluffiga killen kramar om mig. "Oscar" säger han och släpper taget om mig. Hans kram är stel. Jag kramar inte tillbaka.

"Och vad gör ni här?" Fräser jag bara till svar.

"Daff sa att vi skulle komma hit och äta frukost med er! Så då fick vi la göra derå!" Säger killen med mörkare hår och ögon. Jag ler stort.

"Du är oxå från Götet va?" Frågar jag. Han ler.

"Aa!" Säger han glatt och barnsligt.

"Omar var namnet va?" Frågar jag oxå. Wow, jag har lärt mig nått.

"Japp!" Säger han med ett stort leende, men slutar snabbt le. "Hur visste du det? Äru foooer?"

"Och vad i hela frin' är det?" Frågar jag och rynkar på näsan.

"Våra fans" flinar killen med snapback. Jag stelnar. Vadå fans?

"Fans?" Skrattar jag. Jag biter mig hårt i underläppen för att inte skratta FÖR mycket.

"Ja, vi är The Fooo, vet du inte vilka vi är?" Frågar Omar häpet

Jaha. The Fooo. Det kunde la jag listat ut.

"Jaha, ni" suckar jag och blir på en gång ointresserad. Jag tar ett nytt glas, utan att tappa det den här gången.

"Men hur visste du mitt namn då?" Frågar Omar.

Jag flinar. Säg nått roligt nu, och gör inte bort dig.

"Jag sa att jag inte visste nått om bandet. Men vem har sagt att jag inte vet nått om dig?" säger jag och peddo blickar honom. Han skriker ett gällt skrik som skär genom öronen, och springer in i vardagsrummet. Jag himlar med ögonen och ställer in tallriken igen och tar istället en ner en skål. Jag tar och häller i lite müsli och mjölk. Jag tar skålen och sätter mig vid bordet med Oscars och snapback killens blickar på mig. "Vad stirrar ni på?" Flinar jag.

"Äsch, är det sant? Vet du verkligen vem Omar är?" Frågar snapback killen. Jag flinar.

"Nä. Daff prata bara om att han skulle sova här" fnissa jag. Snapback killen lägger handen på min axel.

"Du har torr humor" skrattar Oscar och snapback flinar mot honom.

"Ska du säga" fnyser han och Oscar ger han en mördande blick. Oscar går ut och jag skrattar.

"Oscar" säger han och sträcker fram handen och jag kollar förvånat på honom.

"Var inte det Oscar?" Frågar jag och pekar mot Oscar som försvann bakom hörnet. Eller ja, Ocscar eller fluffiga killen. Vad han nu heter.

"Jo, vi är två Oscar.." Hinner han säga.

"Dubbel up" flinar jag och skyfflar in en sked i munnen.

"Men kalla mig Ogge, så blir det enklare" flinar Ogge.

Jag skakar förvirrat på huvudet.

Detta var bara konstigt.

Men konstigare blev det.

"Är inte ni fyra killar?" Frågar jag och släpper ner skålen i vasken.

"Jo, Felix är kvar i vardagsrummet" säger han och går efter att han också har ätit. Jag bara nickar. Nu ska vi se här. Medan jag gick efter Ogge till vardagsrummet rabbla jag upp namnen. Omar skulle jag komma ihåg lätt, han var min nya Götefriend! Oscar och Oscar är la inte så svårt att komma ihåg. Eller ja, Oscar och Ogge.

När jag kommer in i vardagsrummet ser jag en avlång kille ligga slappt i soffan med kepsen löst på huvudet. Han fippla med sin mobil. Jag ler osäkert. De andra killarna är skit schyssta och jag fick snabbt kontakten med de. Men hur ska ens kunna säga hej när han är i en annan värld och får mig att vilja vara långt från honom? Jag bestämmer istället mig för att sätta mig i andra soffan och det är först då Felix blick slås till mig. Jag blir stel av hans blick. Och bara höjer på ögonbrynen och kollar på sin mobil igen. Jag suckar. Han är läskigt jobbig...

-

Vad tycker ni om del 4? Ge gärna kritik😊