Badboy, eller? - f.s

Del 30

*Moas perspektiv*

Ledsamt så vänder jag mig om och börjar lunka tillbaka. Ingen idé att leta, och han sa ju oxå "måste sticka". Han skulle kanske bara på toa, eller såg nån kompis stod en bit bort, eller kanske flickvän, eller såg sitt gamla ex som han inte ville möta igen? Han kanske kommer tillbaka?

Jag sätter mig på samma plats som jag och Jonathan suttit på innan och lägger hakan mot handflatorna. Jag suckar djupt och blickar ut mot horisonten. Jag fumlar upp min mobil för att se hur mycket klockan är. "13:42" lyser starkt upp på mobilskärmen och jag klickar av den igen och lägger ner den i min bakficka igen.

Jag ställer mig upp för att vända åter tillbaka igen. Konserten började vid 17:00 så jag får väl gå dit för att se de repa? Jag vänder mig om men kommer inte längre. Jag stannar upp av att se någon stå en bit längre bort. Jag spänner ögonen och kisar för att se vem det är. Jag går försiktigt fram till personen. Kroppsbyggnaden, ställningen, jackan, kepsen. Allt känner jag igen så väl av personen.

Jag ser hur rök blossar ut från munnen och bildar små gråa moln ovanför personens huvud. När jag står bara någon meter ifrån så sträcker jag handen mot personens axel.

Men när jag väl bara är nån centimeter från att snudda den, drar jag snabbt tillbaka handen till mitt behåll. Jag backar smygandes bakåt.

Felix.

Jag ryser till av tanken på honom.

Men jag kan inte undvika honom för resten av mitt liv. Jag sluter ögonen och sträcker handen efter honom. Men jag kommer inte åt något. Jag öppnar förvånat ögonen och ser att han är borta. Jag söker förvirrat med blicken efter honom.

Där. Där sitter han. Han sitter där, på samma plats som jag och Jonathan suttit på innan. Han pillar med sin tröjärm och ser en aningen deppig ut. Jag mjuknar och går försiktigt dit. När jag står precis bakom honom ser jag hur han tittar ner i vattnet. Rätt snart faller en droppe ner i vattnet med ett litet plums och små ringar bildas runt den.

Jag vänder upp blicken mot himlen. Men jag ser inte ett moln på himlen. Jag slår istället ner blicken på Felix och ser att ännu en droppe faller ner, på nästan samma ställe och gör samma process. Funderande följer jag ringarnas rörelser som snart fördomar bort i vattnet.

Då förstår jag.

Hela min kropp ryser till. Mina ögon tåras och jag sätter mig försiktigt ner bredvid Felix. Han rör sig inte en centimeter. Jag kollar ner i vattnet med honom. Ännu en tår trillar ner i vattnet och gör samma process ännu en gång. Jag vänder försiktigt på huvudet mot Felix och ser hur små, genomskinliga tårar rullar ner för hans kinder. Han sluter ögonen och böjer ner huvudet, och vinklar det ifrån mig. Som om att han skäms.

Jag själv skäms. Jag som alltid trott att Felix varit en hemsk och hård person. Nu sitter han här och gråter.

Jag vänder bort mitt huvud från honom. Jag kan inte se på honom. Jag kan inte se honom förkrossad. Över något jag inte vet något om. Något döljer han, något som han inte har visat, eller vill visa. Kanske aldrig ens kommer visa, någon gång.

-Förlåt mig för allt Felix.. Mumlar jag tillslut. Jag vänder tillbaka huvudet för att se om han oxå vänt tillbaka huvudet. Det har han inte. Han sitter i samma position som innan.

-Säg inte förlåt Moa, det är inte du som gjort något.. Mumlar han tyst. Jag suckar. Det är ju på sätt och vis sant. Det är ju han som är badboyen, inte jag!

Eller..?

-Jo, förlåt mig.. Jag har inte gett dig chansen att visa dig vara den du är nu, och inte då.. Mumlar jag tillbaka.

Först då vänder han tillbaka blicken. Hans ögon är röda och matta. En blank hinna av tårar har lagt sig längst ner av ögat. Han kollar oroligt på mig. Som om jag sagt något som skulle förstöra hela hans liv, eller som om han nyss sett sin kärlek dö i hans famnar.

-Vad vet du om mitt förflutna..? Frågar han oroligt.

Jag stelnar till. För det första : för att han verkar så orolig över något som hans förflutna, men även för att han inte kommer ihåg mig? Lixom, jag var det största offret.

-Alldeles för mycket, mumlar jag och kollar på mig tröjärm. Han söker efter min blick så jag sneglar upp igen.

-Hur vet du något om mitt förflutna?! Frågar han lite argare och rätt irriterad.

-Felix, kommer du inte ens ihåg något av mig? Frågar jag tyst. Han reagerar med att slänga en konstig blick på mig, men sedan granskar han min kropp. Alla delar av min kropp, av det har ser. Han kollar längst mina fötter och följer med blocken över benen, över magen och brösten, över ansiktet och tillslut stannar.

Han stannar vid mina ögon. Han kollar på mina ögon, och sedan granskar han de. Han borrar sig djupt in i min själ med sina bara ögon. Hn stirrar noga. Plötsligt stelnar han till. Han drar efter andan och spänner alla muskler i hela kroppen. Ögonen vigdas och hela kroppen börjar darra. Jag skrynklar ihop pannan och kollar på Felix som inte kan ge ifrån sig ett ljud. Han öppnar munnen, men inget kommer. Inget mer än små luftpuffar. Jag kollar oroligt på Felix. Kan han andas ens eller?

-Mo..mo..moa..? Du Mo.. Moa frå.. Från Gö.. Göte.. Stammar han tyst fram. Så tyst att det nästan bara blir till ett pipande, kvävt ljud. Så tyst att han inte hinner säga mer. Jag sväljer hårt mitt saliv och nickar löst. Jag ler vagt, men inte Felix. Han ställer sig snabbt upp och springer iväg så fort han kan.

Varför ska alla springa ifrån för..?

-Förlåt mig Felix, mumlar tyst för mig själv, även om jag vet att han inte hör.

-

Rätt tråkig, kort och ohändelserik del, men ni får leva med det :D

Rösta och kommentera gärna, och tack för typ 15 k readers *-* <33

xoxo