Badboy, eller? - f.s

Del 22

*Moas perspektiv*

Jag drar in ett djupt andetag, och sedan börjar jag min historia.

-Alla år i skolan har jag blivit mobbad, börjar jag. I början, typ lågstadiet, var det inte så farligt, utan det var mer att de kallade mig saker som jag egentligen inte ville. Sen i mellanstadiet, då alla lärde sig fler och fulare ord, använde de, och först i 5:an började även slagen, då killarna hade fått mer muskler än innan. Tjejerna bara hånade mig och stängde ute mig. Jag var alltid den där typen som gick ensam på rasterna. Det var även när jag gick i mellanstadiet som min pappa började dricka. Jag mötte på slag i skolan och utanför skolan. Innan hade min trygghet varit hemma. Tillslut, blev det som samma miljö som skolan. Slag, hånande ord och allt där emellan. Mamma jobbade ofta och länge, oftast hela dagarna och kom aldrig hem förens sent på kvällen.. Efter åren blev bara hans alkohol problem större. När jag började högstadiet, började jag även ny skola. I början kändes det som en lättnad. Kanske skulle jag slippa alla slag som innan? Men jag hade haft fel. Det blev bara värre. Orden blev grövre, slagen blev hårdare, ärr bildades efter varje dag som gick. Allt föll ihop. Mina drömmar om en kanske bättre miljö, föll. Allt, föll.

Jag hann inte säga mer förens jag kände ett par armar slingras runt mig. Jag kände tårar bildas i ögonen och de började långsamt rinna ner för mina kinder. Jag snyftade till och försökte lägga mig ner på rygg i sängen, men gick inte så bra eftersom Ogge höll fortfarande om mig.

Efter ett tag släppte han taget om mig och la sig bredvid mig och tog min hand. Han började pilla lite med mina fingrar och kollade på mina hyfsat jämna och lagom långa naglar i en mörkröd färg. Hans blick drogs ifrån mina naglar och förflyttade sig över till mina ögon. Han kollade in i mig, och jag i honom. Hans ögon tindrade som när solen speglas mot havets blanka yta, och jag log svagt. Sen drog han bort blicken och omfamna mig i en lång och varm kram. Trots att jag inte berättat poängen med varför jag ens började berätta detta, så känner jag att jag kanske ändå kan spara den delen till senare. Lixom, att bara ligga här i hans armar. Det är obeskrivligt.

Jag slöt ögonen och la mitt huvud mot hans bröst. Hans bröstkorg höjdes upp och ner i ett lungt tempo.

-Jag visste inte... Mumlar han över mig. Jag ler lite lätt.

-Det är typ bara början, skrattar jag känslokallt. Som om att mobbning skulle vara roligt då eller? Ogge sätter sig ordentligt upp och kollar konstigt på mig. Han ger mig en blick som visar att jag ska förklara mer. Jag suckar för att lugna ner mig, men jag blir bara stel istället.

-Vad är det Moa? Jag har märkt att du varit rätt avvaktande hela dagen idag, är det något speciellt? Frågar Ogge efter ett tag när jag inte ens börjat förklara mer. Jag nickar, och känner mig nästan tvungen att förklara allt.

-Jodå, det är massvis som hänt. I skolan, när jag väl gick i högstadiet, så hände mer saker än bara ord och slag, börjar jag.

-Vad menar du..? Frågar Ogge försiktigt.

-Pappa var full, mamma och pappa bråkade varje kväll, under tiden, var jag på fest, börjar jag och Ogge förstår på en gång vad jag menar.

-Oh, säger han bara kort och lätt. Jag suckar och känner att allt måste ju ändå komma fram till saken någon gång...

-Varför jag varit så avvaktande, är pågrund av obekvämlighet. I skolan, blev jag som sagt mobbad. Det var speciellt ett killgäng som mobbade mig, nästan varje dag. Och med mobba, då menar jag inte bara små örfilar och sånt, utan riktiga slag. Stora blåmärken varje dag från skolan, ibland blodig. Jag minns så väl en dag när jag blev ner tacklad av de... Men det är inte det som är poängen. I killgänget det här var det tre killar. Men bara två utav de gick på skolan. Den tredje killen kom ner varje helg från Stockholm. Varje helg fick jag tillslut isolera mig inom hus. Jag kunde knappt gå ut. De visste vart jag bodde, ibland kunde de stå bara sådär utanför dörren. Man visste aldrig vart jag de kunde vara. Jag har så många minnen av de. Det var bland annat därför jag började festa. Då kunde jag bara låta mig styra mig som jag ville, utan kontroll. Men iallafall, det här gänget hatade mig och jag hatade dem. De gjorde bland annat detta mot mig... Avslutar jag och drar upp min tröja.

Jag knäpper loss min bh men låter den endå täcka mina bröst, sen håller jag fast tröjkanten mot mina axlar medan Ogge inspekterar min rygg. Jag kände hur tårar började bildas i ögonvrån när han drog fingrarna över det synliga märket på min rygg. Jag kvider till och Ogge märker snabbt att jag känner mig obekväm vid det, så han drar ner tröjan igen och jag knäpper fast bh:n.

-Såå, du är alltså avvaktande från oss för att du tror att vi ska skada dig? Frågar han försiktigt. Delvist var det ju faktiskt rätt, men det var inte det jag syftade på. Jag skakar därmed på huvudet och får därför berätta poängen.

-Igår fick jag flashbacks. Jag var ute i skogen inatt och grät för det. En Flashback var när dehär killarna i gänget mobbade mig efter en fest och kastade glas på mig. Den ena killen, Philip, han var såklart full, och han jagade in mig i ett hörn och skrattade åt mig. Han var den ena killen från Göteborg då. Den andra killen, Johan, bor och bodde i Göteborg han med, han kastade glaset på mig och sen stod han bara och tittade på den tredje killen. Så Philip och Johan står i bakgrunden och kollar på medan den tredje killen tryckte upp mig mot väggen och kallade mig fula saker och slog mig och rabblade upp saker om min pappa och att han skulle må bättre om jag dog och allt sådant och sen slog mig hårt... Och gav mig detta... Sa jag och pekade på min vänstra kind där mitt ärr var draget. Ogge drog med fingrarna över ärret.

Jag sväljer hårt och namnet flyger runt i huvudet. Namnet som bara för någon dag sedan hållit om mig och jag legat tryggt hos, som för något år sedan hade mobbat mig och gett mig hemska minnen för livet. Jag känner hur jag bryter ihop och lägger mig hopkurad på sängöverkastet. Ogge kramar om mig och lägger huvudet mot min rygg. Jag känner långsamt hur det bilden en våt fläck på min tröja.

Ogge gråter. Över mig.

Han kramar om mig hårdare och flyttar huvudet mot mitt öra istället.

-Vem är den tredje idioten? Ska banka skiten ur honom och sen döda honom och sen ska jag... jag vet inte vad, det vill du inte veta, morrar han mot mitt öra.

-Du kommer inte göra någonting Ogge, du skulle aldrig göra det mot honom.

-Jag vill inte se dig lida mer! Vad är hans namn!? Morrar han en aningen högt.

Jag sväljer hårt och tar ett djupt andetag.

-Felix.

-

Rätt kort del och skit dålig på köpet men det får ni leva med!

Men najj jag tycker bara att novellen blir sämre och sämre jue :((

Btw gillar ni när jag lägger till tips på musik till delarna? :) <3