Badboy, eller? - f.s

Del 18

*Ogges perspektiv*

Jag slår en fjärde gång mot den halvt trasiga trädörren. Först då, slås dörren upp hårt. Vad brukar man säga? Fjärde gången gillt. Med killarna tätt intill mig går vi snabbt in i den lite mer underjordiska källaren. Ska jag erkänna kände jag mig som en äkta super spion.

Med hjärtat i halsgropen och tystnad kollar vi oss försiktigt omkring. Det enda jag hör är mina hjärtslag och hur jag andas. Plötsligt hoppar de andra till och vänder sig om, vilket fick mig att göra detsamma.

Där står hon.

Ciara.

Hon stod där, nästan lite paff. Som om att hon hade brottom någon stans, men hörde något bakom så hon vände sig om.

Vilket jag antar var orsaken..

Men utseendet ändras snabbt till ett stort flin. Hennes fylliga läppar lyser upp hennes ansikte. De kristallblåa ögonen är det enda som lyser upp mörkret. Hon är så fin, hon var finare, hon kommer aldrig bli fin igen.

-Oj... Det var inte igår vi träffades, flinar hon och klämmer ihop ögonen. Hon ser mer avslappnad ut och vänder sig helt mot oss. Jag ser att de andra killarna ryggar bak lite, men jag står kvar. Hon flinar större och går närmare oss. Hennes klackar slår hårt emot golvet. Med bara några steg, står hon bara nån halvmeter ifrån mig. Hon hoppar fram den lilla biten som är kvar mellan oss.

Jag har ännu inte flyttat på mig. Jag står kvar. Och snabbt hör jag hur Oscar sluter snabbt upp bredvid mig. De andra försvann för längesen, antagligen för att leta efter Moa.

-Och vad gör ni här? Frågar hon och kollar in djupt i själen på mig.

-Du har något som tillhör oss, mumlar Oscar surt.

Hon kollar fundersamt på oss, som om hon inte visste vad. Hon kollar upp i taket och sätter pekfingret över underläppen. Sen gör hon ett svagt "ah" och gräver i sin ficka. Hon drar slutligen upp en brosch i guld och format till ett hjärta. Med en säkerhetsnål på baksidan i samma färg kan man fästa den på sina kläder.

Den brosch jag fick innan min mormor gick bort.. Vi stod varandra väldigt nära, och broschen är det enda minnet jag har kvar av henne.

Jag rycker åt mig broschen och lägger den i min jackficka.

-När tog du den? Fräser jag tyst. Hon flinar bara som svar.

-Vi har inte tid för skoj nu, du vet vad vi är ute efter, morrar Oscar och hennes blick vänds mot honom. Hon flinar lätt och går närmare honom istället.

-Oja, det vet jag, svarar hon biter sig sexigt i underläppen. Hon går ett varv runt Oscar och granskar hans kropp. Tillslut får han nog och puttar iväg henne med handen över hennes bröst.

-Nej, vi är inte ute efter dig, vi menar Moa. Bara säg vart hon är och sen så lämnar vi dig, fräser jag och lutar mig en aning framåt.

Hon kollar på mig istället. Med ett, som vanligt, flin på läpparna.

-Vad är det med henne som ni behöver? Utnyttja henne? Vad ser ni i henne? Stönar hon och kollar skiftande mellan mig och Oscar.

-Hon bara ska vara här över sommarlovet, egentligen hos Daff men vem bryr sig, hon är med oss med, har du problem med det eller? Frågar jag och går närmare henne med ett hårt steg. Hon gör det samma och vi kommer genast mycket närmare varandra.

-Om ni tror att jag kommer ge mig, då säger jag bara, glöm din dröm, fnyser hon och himlar sarkastiskt med ögonen.

-Du är bara helt otrolig, morrar jag och går ännu ett steg, fast kortare, mot henne. Hon gör det samma. Vi står nu bara nån centimeter ifrån varandra och hon lutar sig så nära mig som det går.

Hennes andedräkt slår emot mig och fyller mina näsborrar. En doft av mint. Om detta hade varit ett år tillbaka, hade det inte varit någon tvekan om att jag skulle luta mig framåt och kyssa henne. Även nu är det frestande. Att bara få förena våra läppar till ett och massera varandra. Som då.

Men nu.

Utan att tänka har jag gett henne en rejäl smäll på kinden. Jag kollar skiftande mellan min hand och självaste Ciara som jag nyss boxat. Hon kurar ihop sig till en boll och svär lågt, och håller händerna över kinden och kvider till.

-Vilka tror ni att ni är?! Fräser hon mot marken och kollar upp mot oss. Jag sträcker lite p ryggen och Oscar med.

-Vi är The Fooo, och tänker inte dig försöka förstöra oss, igen! Fräser Oscar och jag nickar instämmande.

-Idioter, ert lilla fåniga band kommer aldrig komma någonstans! Ni slösar er tid bara. Ingen är engagerad i er. Ni bara tror det. Folk stavar ert namn fel, The Foo med två o, de förkastar er, de kallar er saker från idioter till bögar, och allt där emellan. Lägg ner, ni är bara ett pinsamt offer som kommer skämma ut Sverige för alltid.

-Lägg av Ciara, bara för att du inte fick din plats bland oss, så behöver du inte tro att du kan trycka ner oss, fräser jag och hon flinar.

-Jag behöver inte tro, jag vet. Ni kommer bara skämma ut Sverige, så lägg ner!

En ilska bubblade upp inom mig. Jag kunde dock bevara min ilska, men inte Oscar. Snabbt var Ciara nere på marken och Oscar skog till henne hårt. Hon kved till och Oscar reste sig upp.

Jag och Oscar kollar på varandra och sedan springer vi iväg till Felix och Omar som redan försvunnit ut, för hoppningsvist tillbaka till bilen.

-

Sorry för tråkig del, men ni får leva med det👏 tack för nästan 6k! Ni är bäääääst!!💗 Kan vi nå 10k readers innan 2015? I sånna fall skulle jag bli så 7kt glad!!😱😋 älskar er!💗

Pöss ha det bra!💕