Del 45

1.1K 44 11
                                    

Felix ser skyldigt upp mot mig, och bakom honom även den person jag minst av alla vill se just nu.

-Ciara, stammar jag ilsket fram och känner hur hela jag blir stel. Tårarna bildas och gör så att allt jag ser är suddigt, men jag kan ändå skymta flinet på Ciaras läppar. Jag torkar bort tårarna som bildats så att jag ska kunna se något, men i onödan, då nya tårar bildas lika fort.

-Hej igen, Moa, säger Ciara retandes och flinar elakt mot mig. Benen börjar skaka och jag känner hur Ciaras blick bränner på min kropp.

-Hur kan du?! Ryter jag högt. Jag nämner inget namn, då jag själv inte vet vem jag sagt det till.

Jag hatar både Felix och Ciara lika mycket för tillfället. För jag har nyss, helt självsäkert gått in i Felix's rum för att berätta mina känslor för honom. Men vad möter jag på? Jo, en halvnaken Ciara med en halvnaken Felix liggandes över sig som äter upp henne.

-Moa, jag kan förklara, jag menade det inte.. börjar Felix och reser sig upp och närmar sig mig. Han tar tag i mina händer, men rycker de fort ur hans grepp. Jag blänger irriterat på honom medan tårarna långsamt börjar rinna ner för mina kinder.

-Du skulle bara våga röra mig, Felix. Först och främst, vad får dig att tro att du kan komma till mig och säga att du inte menade att göra detta, när jag med egna ögon sett hur du i princip hånglat upp någon annan? Och sen, rör mig inte när du rört den där saken, säger jag avslutande och pekar äcklat på Ciara som plockar ihop sina kläder. Hon stannar upp och kollar på mig, ironiskt förolämpad.

-Moa, låt mig förklara, börjar Felix om. Men jag skakar bara bestämt på huvudet.

-Näe Felix, morrar jag dovt. Jag biter mig hårt i innerkinderna och känner hur det börjar bilda en blodsmak i munnen, men det bryr jag mig inte i. Jag vänder mig hastigt om och går gråtandes tillbaka ut genom dörren. Precis när jag öppnat dörren tas ett nytt tag om min handled, men jag rycker lika snabbt bort handen denna gången. Men kommer dessvärre inte loss.

Jag vänder mig argt om och ser hotfullt in i Felix glittrande ögon. En gång föll jag för de där ögonen, men det var tyvärr en gång för mycket.

-Moa, stanna, jag ska berätta.. Börjar Felix. Jag öppnar munnen för att lägga till något, men avbryts av den mest irriterande rösten bakom honom.

-Äsch, låt slampan gråta, muttrar hon och återgår till sitt. Jag ignorerar henne, hon är slampan själv. Men orden slår emot mig som en kall vindpust en vindstilla dag. Med de orden, rycker jag handen bort från Felix och springer gråtandes iväg.

Jag slänger en snabb blick över axeln för att se om Felix följer efter eller inte, men det gör han inte. Han går istället tillbaka till rummet. Jag vet inte om jag är ledsen eller lättad över det, men något jag vet är att jag iallafall måste ut.

Och det är precis vad jag gör.

Jag skyndar mig mot närmaste hiss. Det plingar till när hissen väl stannar på våningen jag är på, och när dörrarna väl skjuts upp skyndar jag mig in. Dörrarna stängs irriterande sakta bakom mig, och när det är bara en liten springa kvar, stannar den upp. Jag stirrar mot dörren som långsamt börjar öppna sig igen.

Jag suckar trött, men sucken dämpas snabbt. Jag stirrar mot personen som kliver in i hissen, som utan något som helst brytsignal om att jag är här. Inte ens förvånad. Hur? Med ryggsäcken slåendes mot hans rygg lutar han sig mot väggen med slutna ögon.Tillslut läggs hans uppmärksamhet och ett leende bildas på läpparna.

-Hej Moa! Säger rösten glatt. Jag svarar inte, och leendet försvinner på läpparna. Ögonen bränner på mig och jag blir stel av situationen. Gråtit? Lyder frågan efter. Jag svarar inte, utan bara slår undan blicken.

Badboy, eller? - f.sWhere stories live. Discover now