Badboy, eller? - f.s

Epilog

Med rumpan placerad mot kalla klippan spred sig den kalla känslan genom hela kroppen. Med endast jeansshorts så nuddade mina lår den kalla klippan och spred en, läskigt nog, behaglig kyla genom hela kroppen. Gåshuden bildades på min kropp och jag ryckte till lite. Jag såg ner mot det klarblåa, glittrande havet under mig. Det var minst tjugo meter ner dit, med mindre klippor bildade till vassa, spjut liknande vapen.

Jag satte händerna bakom mig och stödde mig mot de. Jag lutade bak huvudet lite och slöt mina ögon. En varm vind slog emot mitt ansikte, och sköt undan mitt hår från mitt ansikte.

Först hade jag protesterat lite. Om detta hade varit två år tidigare, hade jag varit hemma, medan alla andra åkte. Jag hade aldrig vågat flyga flygplan innan. Men sen var det försent, då jag satt där på flygplanet halvt skräckslagen. Och att Felix hade skrattat åt mig gjorde inget bättre. Känslan, pirret finns fortfarande kvar i hela min kropp. Känslan när flygplanets maskiner arbetade kraftigt under mig innan det tog sats och riktade sin nos upp mot himlen, och fartens kraft tryckte mig hårt bakåt mot sätets rygg.

Men sen var jag där. Cypern. Efter flera timmars resa från det, vid detta tillfället, kalla vinterlandet Sverige. Jag kunde fortfarande inte fatta det. Inte ens efter de två dygn som hade slagit. Att jag faktiskt hade varit i luften, helt utan kontroll, och färdats mot ett främmande land.

Det var mamma som hade fixat biljetterna till mig och Felix och de andra grabbarna, med hjälp av hennes nya man, Carlos.

Precis innan sommarlovet tog slut, skrevs mamma ut från sjukhuset. Pappa blev då arresterad för båda misshandel och våldtäkt. Visst var det jobbigt att säga farväl till honom, då han fortfarande är min pappa jag älskat och alltid kommer vara det. Men det var även till stor fördel för oss.

Carlos var schysst. Han var bra för mamma och han var underbart snäll. Han var också snygg för sin ålder, och stilren. Han hade även spanska gener, då hans mormor och syster var spanjorskor, vilket gav honom den lite mörkare hudtonen än oss, och svarta håret. Han hjälpte och stöttade mig när jag hade det som svårast, men även om han behandlade mig som sitt eget barn, skulle jag aldrig kunna se honom som min pappa. Därför, kallade jag honom varken far eller pappa, utan endast Carlos.

Jonathan och Ciara? Philip och Johan? Pfft, alla var som bortblåsta. Man hörde inget från de, och allvarligt talar visste jag inte ens om de överhuvudtaget levde. Philip, var den enda jag visste något om. Han hade komiskt nog, förändrats läskigt mycket. Han var snäll, faktiskt, och hade en söt flickvän han verkligen älskade. Men någon kontakt hade vi då inte. Om det var för att han skämdes eller bara inte ville, vet jag inte.

Bland alla mina tankar placerades två händer framför mina ögon så allt ljus stängdes ut. Jag fnittrade till då jag kände de varma andetagen slåendes mot min nacke.

-Felix, sluta! Skrattade jag och försökte dra bort hans händer. Han placerade blöta kyssar längst min nacke och högra nyckelben, innan han drog bort händerna. Trots den lilla stund av mörker, blundade jag då solens starka strålar mötte mina ögon. Jag skuggade ögonen lite med hjälp av armen och kände hur hans armar slingrades runt min midja. Jag fnittrade till ännu en gång, innan jag lutade bak huvudet mot hans.

Efter ett tag reste han sig upp och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog villigt emot den, och han hjälpte mig upp.

Han ledde mig bort från klippkanten, och bara några meter ifrån låg en blå filt i bomull och fika på det. Jag klappade ivrigt med händerna innan jag slog mig ner på filten.

-Har du verkligen köpt allt dethär? Frågade jag och höjde på ena ögonbrynet med armarna korsade över bröstet, och en fundersam blick mot Felix. Han kliade sig lite i håret.

-Njaeh, det skulle jag inte direkt kunna säga.. Grabbarna kanske betalat en liten slant för det också, mumlade han och slog sig också ner på filten bredvid mig. Jag skrattade högt åt honom.

-"Kanske en liten slant.." Åh du är bara för underbar! Stönade jag och han skrattade lågt.

-En underbar människa förtjänar det underbaraste, svarade han och blinkade med ena ögat. Jag kände hur rodnaden spreds över mina kinder och jag såg bortåt för att han inte skulle lägga märke till den.

Efter ett tags övande kastade vi maten i varandras munnar, vilket dock var väldigt svårt då vi samtidigt skrattade. Han siktade ett kast mot min mun, och för en gångs skull prickade han. Tyvärr blev jag så lycklig att jag automatiskt spottade ut den igen, men det spelade ingen roll.

Solen stod precis vid havers horisont. Vi kollade först mot den, och sedan på varandra.

-Jag älskar dig, viskade han innan han tryckte sin kropp mot min. Han tryckte sina läppar mot mina och vi möttes i en passionerad kyss. Hans hand placerades på min höft, och jag slöt mina ögon. Jag lekte med hans hår mellan mina fingrar. Han bet mig löst i underläppen, och det gav tusentals stötar i hela min kropp.

Efter ett tag drog jag mig ifrån honom och såg endast in i hans förtrollande ögon.

-Jag älskar dig med, Felix, viskade jag tillbaka. Och vi möttes ännu en gång i en kyss.

Denna gången menade jag det verkligen. Jag älskade verkligen Felix - på riktigt.

-

Det var då epilogen, så jag hoppas ni gillar den!

Vissa vill att jag ska göra en bok två till denna, men är inte riktigt hundra på det.. Liksom, jag vet inte, vad finns det mer att skriva om? Vad skulle uppföljaren handla om då?

Med andra ord är jag inte riktigt säker på om jag ska göra en bok två.. Men ni kan alltid läsa min andra bok jag håller på med just nu! <33

xoxo ;**