Badboy, eller? - f.s

Del 31

*Oscars perspektiv*

Jag kollar på stuntkillen som Daff hyrt in att lära oss mer parkour. Han är kraftigt uppbyggd och ser ut att vara runt 25 år. Omar ställer bredvid killen och iakttar honom när stuntkillen springer fram och gör massa volter på raken.

Jag gräver upp mobilen ur min bakficka och kollar tiden. Displayen lyser upp 14:34 och jag knuffar ner den i min bakficka igen. Med en djup suck sjunker jag djupare ner i stolen. Jag kollar på Ogge som står en bit bort och snackar med någon från någon intervju grejs.

Jag vänder blicken åter igen till Omar som försöker upprepa stuntkillens tricks. Det går väl sådär. Åter igen fiskar jag otåligt upp mobilen för att kolla klockan. 14:35. Jag suckar ännu en gång och sätter mig upprätt i stolen. Stolen gnisslar efter varje rörelse jag gör.

Stuntkillen hoppar återigen sina kaninskutt över golvet och gör några gester mot Omar. Omar nickar förstående och upprepar stegen, relativt bra. Omar slår en volt som avslutning och stuntkillen klappar händerna imponerat. Jag ler lätt. Jag kollar mig vidare runt i vår tillfälliga lokal. Den är rätt stor endå. Jag lutar huvudet bakåt och kollar upp mot lampan. Jag kollar sedan vidare runt i lokalen.

Jag fastnar med blicken på Ogge som vinkat hejdå till intervju teamet och vankar istället tillbaka till oss. Han kommer till mig och stannar. Min blick fastnar på hans lilla svullnad över pannan han fått utav Felix.

-Hört något från Felix? Frågar han. Jag skakar på huvudet och vänder tillbaka huvudet mot Ogge.

-Han skulle väl inte komma förens själva konserten sa du väl? Frågar jag. Ogge suckar till och lägger sin tyngd på ena benet.

-Juste ja... Mumlar han. Men han måste ju komma och repa?

Jag rycker på axlarna och drar handen genom mitt fluffiga hår. Ogge rullar med ögonen och vankar otåligt runt och runt i en cirkel. Jag drar upp mobilen och kollar ännu en gång, lika otåligt, på tiden. 14:41. Tiden bara rinner iväg...

Eller inte.

Suckande reser jag mig upp och går till Omar som står själv kvar och över på sina volter. Han är så koncentrerad att han knappt märker att jag nu står bredvid honom.

-Går det bra eller? Frågar jag när han gjort sin sjunde volt utan att ens lagt märke till mig. Med ett ryck vänder han hela kroppen mot mig och stirrar förskräckt. Jag flinar nöjt.

-Hur länge har du stått där? Frågar han med uppspärrade ögon. Jag bara skrattar och skakar på huvudet som svar och börjar sedan själv göra volter. Jag och Omar gör våra parkour tillsammans och granskar varandras tricks. Emellan åt fluffar jag upp mitt hår genom att dra handen genom det. Vi kommer på nya tricks vi inte haft till något uppträdande innan och kommer även på nya danssteg.

När Ogge väl kommer till oss repar vi genom alla danssteg. Vi kör genom 'King of the radio' och tänker på om man kanske kan lägga till något steg eller dra bort, eller kanske göra om ett?

Just när vi hoppat klart så slås dörren upp. Allas blickar vänds bakåt och vi kollar på förväntansfullt på vem som kommit in. Alla önskar att det är Felix eller någon som kommit, men det är det inte.

Moa drar benen efter sig och kollar bedrövat på oss. Hon kollar på oss allihopa och ler svagt. Jag ler tillbaka och säger ett kort "hej". Hennes blick trevar över oss och landar på Ogge. Hon nickar åt honom att hänga med ut, och utan att ens protestera är båda redan ute.

Jag och Omar kollar på varandra, rycker på axlarna och fortsätter med vårt.

Varför är det alltid Felix eller Ogge som är i fokus hos Moa?

*Ogges perspektiv*

Jag rycker till av att dörren slås upp och in kommer Moa. Mina ögon vidgas och granskar hennes kropp. Hennes ögon är röda och rädd. Hennes blick trevar över oss och landar på mig. Jag vill bara springa fram och krama henne och fråga henne allt mellan vart hon varit och Felix. Men det går inte. Jag är istället stel som en pinne.

Alla verkar lika stela som jag. Oscar mumlar fram ett lågt, pipande "hej". Moa reagerar inte utan hennes blick är fäst på mig. Efter ett tag så nickar hon utåt och går ut, och jag reagerar snabbt med att följa efter.

Snabbt har vi stängt dörren efter oss och går genom korridoren. Den gula, sunkiga väggen tränger sig ju längre man går. Efter att precis kommit utanför lokalen, brister Moa ihop och faller ner mot marken, full av tårar.

-

Naw Moa då :((

Jo jag har en liten fråga här :)

Asså, nu har jag raderat 'do a lie, fake a smile' för jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva osv :/ men istället tänkte jag skriva noveller! Asså, detta är ju egentligen ingen novell, utan mer en berättelse! Noveller är ju som sagt mer korta, som typ bara en utav mina delar cx men jag tänkte göra en bok där jag skriver noveller! Alltså, det ska bli mer likt en imagine ;) men det är bara ett förslag, kommentera vad ni tycker <3

Btw gå in och följ jalnina och läs hennes grymma TFC novell *-*

Ni är bäst, tack för 15 k readers <3

xoxo