Badboy, eller? - f.s

Del 20

*Oscar perspektiv*

Efter att ha gått ett tag är benen förstelnade. Jag känner de inte. Ogge bara lunkar på i sin takt, jag kan knappt gå. Han går några meter framför mig, men efter ett tag tittar han bak till mig.

-Går jag för fort tycker snigel? Suckar han med ett flin på läpparna. Jag bara ger honom en menande blick och går vidare.

-Var glad över att du tog dina mjukisbyxor, muttrar jag och kollar ner på mina tygshorts.

-Vad tänkte du med när du tog ett par shorts? Frågar Ogge efter att jag kommit upp i samma tempo som han jämnsides med honom.

-Jag tänkte väl inte att vi skulle gå ute i skogen klockan 02:30 på natten? Svarar jag och börjar pilla med min tröjkant. Ogge suckar och jag ser i ögonvrån hur han himlar med ögonen. Ogge drar upp mobilen och kollar klockan. Han klickar upp hemskärmen och visar den för mig.

-Klockan är faktiskt bara 02:28, så det så, säger han och flinar vagt. Jag ger honom en menande blick och vi går vidare.

*Moas perspektiv*

(Sätt på shelter - birdy)

Jag gäspar trött. Jag kollar på Felix som somnat bredvid mig och Omar med mitt emot mig. Jag kollar ut genom ena fönstret. Allt är becksvart. Jag suckar och kollar ut genom andra fönstret. Ner för det där diket gick jag. På den sidan gick jag vilse. På den sidan fick jag uppleva något jag aldrig upplevt innan. Både bra och dåligt.

Känt en kniv pressas mot min mage, känt tårar rinna ner för kinderna, känt luften rinna ur mig..

Men även kärlek. Felix har visat kärlek.

Till mig. Mig. Moa från Göteborg. Hon den där tjejen som ingen älskade, som alla bara utnyttjade.

Felix har visat sidor jag inte trodde fanns. Innerst inne är han snäll, rolig, omtänksam och kärleksfull. Men det är något som stoppar honom, det vet jag..

Jag kollar en sista gång ut genom fönstret, sen öppnar jag försiktigt bildörren i hopp om att ingen ska märka något, men som jag misslyckas med. Totalt.

-Vart ska du? Frågar tjejen från framsätet med mörkt hår.

-Jag ska bara ta en nypa luft innan de andra kommer tillbaka och vi åker igen, säger jag och sväljer hårt. Hon nickar förstående men med en varnande blick. Som om hon sa "bara du inte tappar bort dig igen".

Jag stängde försiktigt dörren och gick över vägen, till andra sidan skogen. Jag möts av en fuktig och kall luft. Håren på armarna reser sig på en gång, och håret i nacken. Armarna och benen blir fort knottriga och jag rycker till. Det är kallt för att vara Juni. Dock är det natt, men endå. Sommarnätterna brukar inte vara så kalla.

Jag hinner bara komma ner för diket på andra sidan, då jag brister ut i tårar. Jag springer fort djupare in i skogen för att ingen ska se mig. Jag har alltid varit känslig över att folk ser mig gråta..

Jag springer så fort jag kan, men magen gör det värre. En smärta strålar genom hela kroppen och tillslut orkar jag inte mer. Smärtan är för stark. Jag springer, tills jag faller. Jag faller mot den fuktiga marken, mot det torra blåbärsriset, mot den leriga jorden, faller, ner i ett svart hål.

Jag lägger mig som en boll på marken och tårarna bara strömmar ut. Smärtan strålar från tårna upp till huvudet genom ryggraden och över magen. Jag ger ifrån mig hulkningar och då och då kväver jag de så det låter som hesa skrik. Jag vill ibland bara ge upp, men jag kan inte. Jag får inte.

Jag skriker högt ner i marken av smärta. Jag skiter i om folk hör mig. Tårarna fyller min mun och jag kan nästan inte andas.

Vad ska jag göra? För att bli accepterad? För att göra något bättre än vad jag gör? Allt jag gör är ju bara hemskt. Allt från fester till vardagar. Dock är fester mina vardagar, men inte nu.

Ingen gillar mig, alla bara utnyttjar mig. Skulle inte förvåna mig om Ogge en dag skulle bra släppa mig och låta mig falla ner för stupet, om Felix skulle bli kall som innan, om mamma skulle lämna mig för livet, om pappa skulle döda mig för allt han gjort, om Johan skulle komma med hans killgäng och försöka slå ner mig igen som de gjorde förr i princip varje helg.

Inget skulle förvåna mig. Jag kan inte bli förvånad. Jag har aldrig upplevt det, utom den dag då jag upptäckte att ingen älskade mig. Alla utnyttjade mig.

Jag kniper ihop ögonen men slappnar av i resten av kroppen. Om någon skulle komma nu skulle jag vara helt försvars lös. All kraft jag hade, använde jag för att knipa igen ögonen. Tänk om Johan bara skulle dyka upp här helt plötsligt och bara, bara...

Vad tänker du med? Johan bor i Göteborg, inte Stockholm. Det gjorde Philip med. Men dock inte han den tredje killen. Han var från Stockholm väl..? Han kom ju bara ner på helgerna. Men han var ju nästan värst.. Men vad hette han nu igen..?

Mörkret får allt att kännas mycket tätare. Jag känner hur hjärtat slår hårt i halsgropen. Jag andas hastigt, medan de skrattar. Tillslut kommer jag fram till en gränd. Återvänds gränd. På förgården intill festen jag tvingat mig själv till.

Jag vänder mig hastigt om och kollar på när de tre killarna som skrattandes kommer närmare mig.

-Är du rädd? Flinar den ena killen, Philip. Jag sväljer mitt saliv och skakar försiktigt på huvudet. Ett hest skratt lämnar hans mun. Jag brukar inte vara såhär, men nu är jag faktiskt rädd, på riktigt. Speciellt när jag vet att de är fulla och omedvetna. Det känner jag, när doften av alkohol sprider sig in i mina näsborrar.

Den andra killen, Johan, tränger sig före de andra och tar sitt glas och kastar det mot mig så det splittras i tusen bitar över min kind. Jag känner hur en glasskiva drar ett djupt jack över min kind och jag kvider till. Johan skrattar och Philip stämmer in, medan den tredje killen går fram till mig.

Han trycker upp mig mot väggen och jag känner hur luften stannar kvar från min ursprungliga plats. Han flinar och ser mig djupt in i ögonen.

-Pfft, slampa, du är inte värd något. Lämna oss bara, lämna livet, då skulle till och med din pappa må bättre, säger han och de andra killarna börjar skratta. Jag känner hur tårarna trycker på. Inte gråt nu Moa, INTE gråt!

-Vad vet du om min pappa? Fräser jag med gråten i halsen.

-Alldeles för mycket, flinar han och Johan och Philip bakom bara fnyser till med ett vagt skratt. Smärtan från kinden börjar ta kontrollen över mig istället. Över kinden, känner jag plötsligt ett slag på det som från det att göra ännu ondare. Automatiskt knips mina ögon igen, både för smärtan och för att dölja tårarna.

-Eyy ta det lite lugnt nu va Felix? Kom, nu sticker vi! Fräser en utav killarna och de springer iväg. Under samma stund så öppnar jag ögonen igen, men möts av ett bekant ansikte.

-Detta är inte över, fräser han och sparkad mig ovanligt löst i magen, för att vara Felix.

Jag drar handen över min kind. Japp, ett ärr blev det och kommer alltid finnas där sen den kvällen. Jag torkar bort tårarna, men då slår det till mig.

Vänta...

Johan.. Philip... Felix...

Felix?!

Jag visste det... Jag kände igen honom, han visade bara falsk kärlek.

Hela tiden.

-

Dundunduuuuuuun! Hoppas ni gillade delen, för själv är jag rätt nöjd över den! :D När det står med kursiv stil, är det en Flashback från Moas perspektiv till er som undrar ;)

Snälla kommentera och rösta, bc det är det som ger mig motivation till att skriva! <3

Gå gärna in och läs prologen till min nya novell "do a lie, fake a smile" ;)