Badboy, eller? - f.s

Del 32

*Moas Perspektiv*

Jag klarar inte av att gå ett steg till när vi kommit utanför lokalen. Inte ett enda. Ogge reagerar snabbt med att lufta upp mig och hans armar slingras runt min kropp. Jag trycker ansiktet mot hans bröst och låter tårarna forsa ut. Jag skiter i hur han kommer se mig senare, antingen som en mus eller en som vågar öppna upp sina känslor inför folk. Men ändå bryr jag mig inte. Det är Ogge vi talar om.

Hos honom behöver man inte skämmas, hos honom kan man vara den man är. Hos honom kan man älska, hos honom kan man gråta, hos honom kan man skratta, hos honom kan man skrika.

Ogge drar tröstande sin hand över mitt hår och hyschar tyst. Han lutar sittansikte mot mitt huvud och drar in ett djupt andetag av mitt hår. Jag drar mig bakåt och skakar på huvudet.

-Jag luktar inte gott, snyftar jag. Jag har inte duschat på jättelänge. Jag är jätte äcklig..

-Du är inte äcklig. Jag skiter i om du inte luktar gott, hur du ser ut eller något sånt. Du är underbar, du är Moa. Min lilla Moa.

Jag känner hur hela huden knottrar sig.

"Min Moa"

Jag går närmare Ogge igen och lutar huvudet mot hans bröst igen. Jag suckar tungt, och jag vet att han väntar på att jag ska berätta vad det är som har hänt. Men egentligen, vad har ens hänt?

-Jag berättade att det var jag som han mobbat... Mumlar jag lågt. Jag visste inte att han skulle ta det på det sättet.

Jag kniper igen ögonen hårt och håller inne tårarna. Vad har jag ens att gråta för? Varför är jag ens ledsen? Han är värd att gråta. Allt han gjort mig.

Men samtidigt känns det som en klump i magen. En klump som växer och växer, och långsamt äter upp mig inifrån. Han är ju egentligen en bra person, om man bortser från hans yttre personlighet. Det är mitt fel att han kanske just nu tränger i ett hörn med knäna uppdragna till hakan och gråter.

Om nu "badboys" gör sådant.

-Moa, skit i Felix. Han är lite speciell, hans liv har inte heller varit så lätt.. Mumlar han.

-Men, men... Jag vet inte om jag endå..

Orden fastnade i halsen. Jag kunde inte säga det. Jag visste ännu inte om det var sant. Lixom, allt han gjort, hur han är, allt. Men endå är det ljusaste minnet det allra största minnet av honom och den största anledningen till att jag kanske faktiskt gillar honom. Det är det minnet av honom förut. När han, med tårar i ögonen, faktiskt ångrade sig. Han ångrade allt.

-Du vet inte om du..? Frågar Ogge tyst.

-Jag tror faktiskt att jag gillar honom..

Ogge tittar tyst på mig, nästan lite besviket. Som om att hans blick sa "du är värd något bättre" eller "han är inte värd dig". Jag sväljer högt mitt saliv som bildats i min mun och suckar.

-Kom, säger han och sträcker sin hand mot min. Vi går en sväng.

*Felix perspektiv*

Vinden susar i håret. Jag suckar djupt och känner hur underläppen darrar till. Ännu en tår rullar långsamt ner för min kind. Irriterande långsamt. Jag kniper ihop ögonen.

Det går inte, det kan inte vara Moa?! Det får inte vara Moa. Varför har jag aldrig sett det förut? Hur kan jag missat det?! Innan har hon varit som vem som helst, den där Moa som jag kanske gillade lite grann endå.. Nu vet jag inte alls.

Stunden då vi faktiskt kollar varandra djupt i ögonen, då hennes ögon tindrade mot mina, då jag faktiskt just hade tänkt på att kanske luta mig fram de sista centimetrarna mellan våra läppar. Men tankarna avbröts av hennes ovanligt blanka ögon och jag började minnas när hon sa orden : "Felix, kommer du ens ihåg något av mig?"

Kroppen hade börjat skaka och jag började förstå varför hon undvikit mig. Jag stod inte av att vara inärheten så jag hade sprungit, och här är jag nu. Mitt ute i ingen stans.

Jag kolladr mig runt. Överallt, affärer. Folk från tonårs tjejer med 17 kassar var i händerna till gamla tanter och farbröder som handlat mat för dagen går fram och tillbaka på gatorna. Dofter av cigarettrök, korv, drickor och alkohol fyller mina näsborrar.

Cigarettröken frestar röksuget, men nej. Jag kan inte stå här och låtsas som ingenting och sedan köra upp en brinnande pinne i min mun.

Istället halade jag upp mobilen och slog på den. 15:26. Snart är konserten och jag har inte ens repat något idag. Just när jag vänder mig om för att gå tillbaka till den uthyrda lokalen vi fått låna, uppredas orden i mitt, för tillfället, ovanligt lilla huvud.

"Gå, stick, jag vill inte se dig förens konserten"

Jag teg. Jag vänder på klacken och går till närmaste parkbänk. Jag slår mig ner och följer alla folk som susar förbi med blicken. En grupp med tjejer står en bit bort och viskar och pekar på mig. Skit oxå. De kommer fråga varför jag inte är och repar inför konserten och sen så kommer jag bli stilla här, forever.

När tjejernas kroppar vänds mot mig och de fort tassar över gatan för att komma fram till mig, så bara himlar jag med ögonen och suckar, men även ett lågt skratt bubblar upp inom mig. Jag kan inte hålla mig från att le. Foooers är bara underbara, det kan ingen säga nej till.

Även om det kan bli rätt mycket drama..

-OMG Felix Sandman!! Skriker en av tjejerna och resten skriker med. Folks uppmärksamhet dras till oss och allt fler tonårstjejer kommer fram. Tjejer i åldrar från 12-17 kommer fram. Minst 10 stycken står i samlad trupp runt mig. Jag ler och tar mig tid att ge många långa kramar till alla tjejer.

-Snälla får jag ta selfie? Frågar en med mörkare hy och kolsvart hår uppsatt i en hög toffs. Tjejen kollar exalterat på mig och jag skrattar lätt.

-Haha såklart! säger jag och hon sträcker fram sin mobil mot mig. Jag tar fram hennes kamera och lägger armen om henne och tar flera bilder med olika miner. Tjejerna fnittrar åt mig och mina miner och jag ler stolt. Andra tjejer vill oxå ha bilder.

-Åh snälla kan jag få en bild där du kysser min kind? Frågar en av tjejerna som är på gränsen till att gråta. Jag skrattar och nickar. Jag tar hennes mobil och pressar mina läppar mot hennes lena kind. Efter att ha kysst henne ger jag henne en förvånad blick.

-Shit vilken len kind du har, säger jag med ett förvånat ansiktsuttryck. Alla tjejer fnittrar i kör och ser att tjejen jag kysst får en aning rödare nyans på sina kinder. Sina lena kinder.

-Kan du göra en videohälsning till Linda? Frågar en tjej med smutsbrunt hår och klarblåa ögon som drar till min uppmärksamhet. Jag nickar. Ett blipp ljuder mina öron och hon nickar.

-Hej Linda! Hoppas du haft en underbar dag och att du mår bra, för det gör jag! Och hoppas vi kan ses snart! Puss, älskar dig! Säger jag med en slarvig slängkyss och blinkar. Några av tjejerna skriker till och klappar händerna. Jag flinar finurlig och säger tillslut farväl till allihopa. Tjejerna tar ledsamt avsked till mig och efter ett tag så fortsätter jag min "resa". Jag halar upp mobilen ur bakfickan och displayen lyser upp.

-Shit! 16:27! Redan?!

Jag samlar ihop alla saker och skyndar mig fort iväg. Men långt kommer jag inte, förens jag trillar ner mot marken.

~

Heeeej allihöööpaaa <3

Sorry för rätt tråkig del... Men rösta och kommentera gärna för att ge mig mer glädje till att skriva ;*

Btw ville bara säga sorry för alla stavfel jag alltid skriver, men jag skriver rätt fort och orkar in läsa igenom allt xD #lat jag vet..

In och kolla på min andra prolog så är ni änglar! ;* det är bara ett förslag än Sålänge men aa, ni får kolla för mer info ;) hörs!

xoxo :*