Del 44

1.1K 50 11
                                    

Ogge ser konstigt på mig, då jag andas ansträngt och fort. Jag skakar på huvudet och flackar med blicken. Underläppen darrar till, och jag masserar mina händer över hela ansiktet.

-Moa, vad händer? Frågar han oroligt och hoppar närmare mig. Men ju närmare jag kommer, ju längre hoppar jag bak.

-Jag fick en Flashback, okej? Morrar jag dovt och ser in i hans ögon. Han drar ihop ögonbrynen och kollar konstigt på mig.

-Jaha? Kan du förklara lite mer vad som hände då? Frågar han och försöker låta så lugn som möjligt på rösten. Jag skakar löst på huvudet och reser mig upp från sängen. Utan att svara honom, drar jag på mig mina skor och går sedan ut ur rummet med tunga steg. Jag suckar tungt och känner hur tårarna bränner under ögonlocken.

Jag måste prata med någon vettig. Inte Ogge, inte Felix, inte Oscar.. Omar..?

Nej, vad vet jag? Eftersom han bara står utanför detta lilla "spel" de verkar spela så kan han antingen vara helt utesluten från allt, eller så kanske han berättar allt som jag säger till någon annan?

Sen vågar jag inte få en femte, för alla andra har kysst mig ; genom ett samtal. Vi har varit ensamma, och det har alltid varit i samband med att jag varit ledsen och deppig, utom senast med Philip.

Tänk om Omar skulle kyssa mig om vi skulle sätta oss och prata? Är det bara för att jag är ledsen som alla kysst mig? Eller är det bara för att det redan blivit ett drama bland alla som de andra fortsätter? Kommer de bli fler? Kommer någon hjälpa mig, eller måste jag fixa allt själv? Kanske..

-Jamen låt de vila denna dagen då, de har redan repat så hårt alla andra dagarna innan konserten sist, hör jag en svagt igenkänd röst som avbryter mina tankar. Jag rynkar på näsan, för jag har precis gått förbi en av dörrarna i korridoren. Jag kollar länge på dörren, innan jag pressar örat mot dörren. Den är kall, men det är nästan bara bra då den kyler ner mitt varma ansikte.

Jag slutar tänka på sådant och fortsätter istället lyssna till deras samtal.

-Men jag vill att de verkligen ska vara säkra på vart enda steg de tar på scenen, börjar Daffs kända röst vilket får mig direkt att koppla ihop hans röst med kats som han nu antagligen samtalar med, troligtvist om konserten som ska vara imorgon.

-De är säkra, det var bara ett litet fel steg sist och de vet de själva om! Daff, de kommer klara av detta galant, låt de göra vad de vill! Säger Kat och jag kan nästan se framför mig hur hennes armar är korsade över bröstet och de där stora bruna ögonen är riktade bara på Daffs ögon.

-Jag är mest rädd för Moa, börjar han oroligt och jag känner hur kroppen blir kall. Rädd? För.. Mig?

-Moa? Eh.. Kan du förklara? Frågar Kat och jag känner hur jag blir stel, men samtidigt varm i kroppen. Jag vill bara tacka Kat hundra gånger om, tack för att du inte vet vad Daff menar.

-Nejmen alltså.. Jo du vet vad jag menar, muttrar han irriterat.

Nej, det vet jag inte.

-Jo men, jag vet att de håller på med henne, men hon verkar inte ha något problem med det?

-Kat, det är ju just därför. Hennes mamma och pappa, eller speciellt henne nyktra mamma, har ibland varit så oroliga för att hon har varit borta i flera nätter. Kommit hem full någon natt, bakfull, halvt naken ibland.. Man vet inte hur långt Moa kan gå.. Mumlar Daff. Jag känner hur skuldkänslorna växer och hur jag nästan inte vill höra mer av samtalet, men stannar ändå för informationens skull.

-Så du menar att killarna kan få henne "i säng", utan att hon skulle protestera, när hon är nykter? Frågar kat, och jag kan se framför mig hur Daff skakar på huvudet när man hör hur han muttrar svagt.

Badboy, eller? - f.sWhere stories live. Discover now