Badboy, eller? - f.s

Del 2

Jag stod stilla med vidöppen mun och kolla på mannen som gick vidare i korridoren utan att bry sig om att jag hade stannat. Av skakade på huvudet och sprang efter för att hinna med. Om jag ville se mamma, var jag tvungen att följa med. Jag skakade på huvudet.

"Hur tar jag mig till Stockholm då?" Frågar jag för att det inte ska vara så stelt mellan oss.

"Tåg antar jag" säger han, utan att titta på mig. Han kollar mot en dörr och jag ser att kvinnan ställer sig framför den dörren. Hon kollar på mig och nickar in. Jag sväljer hårt och går till henne.

"Hon är inte medveten, så du vet det" sa hon och log ett snett leende. Jag bara nicka och blinka extra många gånger.

Kvinnan låser upp dörren och öppnar den. Det första jag ser är en vit säng med en blodig och orörlig person. Jag sväljer och blinkar hårt när jag inser att det är mamma. Jag går med små steg fram till sängen och kollade på mamma. En tår föll från mitt öga och landa på hennes kind, som gjorde att det intorkade blodet på hennes kind, blev mer upplöst. Jag vill bara slänga mig om mamma, men jag förstår att även om hon är omedveten, kan hon känna mig. Jag snyftar till och lutar mig över henne och kramar henne mjukt. Jag kysser henne på kinden. Det smakar blod i en blandning av salt. Salt av mina tårar.

"Älskar dig mamma" mumlar jag och blir bortdragen av mannen.

"Tåget går om en timme. Du måste nog hem och packa. Vill du ha skjuts?" Frågar han, men jag skakar på huvudet.

"Jag går nog, själv. Jag vill röra på mig.." Mumla jag.

"Som du vill" mumla han tillbaka och klappa mig på axeln. "Jag har redan betalat resan, så det är bara att åka sen. Lycka till" sa han och gick sedan iväg. Jag stod ensam kvar i den vita korridoren bland vita människor som virvla runt. Jag suckade och gick.

Jag gick genom parken och hem. Jag hade ont i kroppen. Jag var stel för den delen också. Jag sparkade på en sten som kom ur min väg, och den rullar ner i dammen med ett plums. Små cirklar omringade stenens landnings område och jag log ett snabbt leende, och gick sedan vidare.

När jag var hemma gick jag direkt till förrådet och hämta dammsugaren, och gick sedan till vardagsrummet för att dammsuga upp allt glassplitter. När jag kommer in så hör jag hur någon snyftar.

"Hallå?" Frågar jag med hjärtat i halsgropen, och jag ser en person sitta i soffan. Jag blir rädd.

"Gå" morrar personen med mörk röst. "Jag städar upp här. Gå! Du är inte trygg här!" Ryter personen och vänder sig om och jag faller ihop mot marken. Jag kollar med uppspärrade ögon på mannen som nu börjar gå mot mig.

"Pappa?!" Fräser jag och släpper taget om dammsugarens "rör" som faller lealöst mot marken. Hjärtat slår upp till 110 och jag hasar mig iväg. Han kollar arg på mig och greppar tag i dammsugaren.

"Gå snälla, gå!" Ryter han och jag reser mig hastigt upp och springer upp till mitt rum. Jag tar hastigt fram en resväska och och slänger upp garderoben. Jag tar de bästa kläderna jag hittar och slänger i de i väskan snabbt. Jag tar min mobil och en laddare, och stänger sedan väskan. Jag kollar på klockan. Trots att det är 30 minuter kvar tills tåget kommer, så joggar jag ner för att gå dit. Jag ska här ifrån, så fort som möjligt. Långt ifrån pappa. Jag drar på mina skor min jacka.

"Och vart ska du nudå?" Suckar han.

"Bort härifrån, som du bad. Jag ska åka till Daff, tills mamma kommer hem igen, vilket kan ta hela sommaren" säger jag stressat. Han kollar på mig och knäcker fingrarna mot varandra, men släpper de sedan när han inser vad han håller på med.

"Bra, gå. Så fort du kan, jag vill inte skada dig" säger han lidande men med ett allvarligt tonfall på rösten. Jag sväljer hårt och nickar. Pappa var snäll, när han väl inte var full, som han var i princip dygnet runt. Så fort han vakna tog han flera flaskor. Och det blev bara värre efter varje klunk han tog. Han hade till och med gått så långt att han våldtagit mamma 3 gånger, och varit nära på att låta mig. Tanken får mig att rysa till. Tänk att bli våldtagen av sin egna pappa, som egentligen var en så fin person med en underbar personlighet.

Jag tar tag i min väska, och går.

"Hejdå pappa" mumlar jag. Han svarar inte, utan slänger bara en flaska i golvet som splittras i flera bitar. Sedan faller han mot marken. Jag står vid dörrgaveln för att se om han försöker ta livet av sig. Det ser ut dom det.

"GÅ SÄGER JAG! GÅÅ!" Ryter han och jag skyndar mig ut och smäller igen dörren efter mig, med tårar i ögonen. Jag skyndar mig till tågstationen.

När jag kommer fram, är det 10 minuter kvar. Undra vad pappa gör nu. Undra hur mamma mår. Undra om Daff ens vet att jag kommer.

Jag fumlar upp min mobil och slår upp Daffs nummer. (Ja, jag hade det för jag ringde väldigt ofta honom förr) Det gick fem signaler och sedan svarade han.

"Daff Kjellström här" svarar han och jag sväljer hårt.

"Hej.." Mumlar jag fram, men det blir mest en hes viskning.

"Vem är det jag talar med?" Frågar han och han mumlar nånting som "säg inte att det är en forre" eller nått liknande. Jag rynkar på näsan och släpper fram ett kvavt skratt.

"Det är jag, Moa, din systerdotter" mumlar jag och det blir tyst i andra luren.

"Moa? Det var längesen! Vad kommer det sig att du ringer mig helt plötsligt?" Frågar han glatt, men jag hör en glimt av orolighet. "Det har inget med Hans..." Börjar han, men jag avbryter honom.

"På sätt och vis, jo." Börjar jag.

"Berätta?" Frågar han och jag ser att tåget plötsligt rullar in.

"Innan jag förklarar, är du upptagen hela sommarlovet?"

"Vänta va? Hela sommarlovet?!" Flämtar han.

"Ja, hela.."

"Nja inte direkt. Jag ska på turné med killarna i cirka en månad..."

"Vänta va? Killarna? Har du skaffat barn?!" Flämtar jag och han skrattar.

"Nej, du vet väl att jag är maneger till Sveriges hetaste pojkband?" Frågar han, och jag nästan ser honom framför mig hur han ler. Jag själv ler.

"Njae, jag vet inte vilka "de hetaste killarna i Sverige" är, men jag vet att du "styr" de..."

"Exakt.. Men vadå då?"

"Kan jag komma till dig? Under sommarlovet?"

"Va?! Hela?"

"Ja, i princip"

Han suckar.

"Tjaa... Men då får du hänga med på turnén. Men varför ska du komma så plötsligt då?" Frågar han och jag känner hur tårarna bränner.

"Jag förklarar när jag kommer till dig" säger jag och hoppar på tåget. "Det är lite bråttom nu.."

"Ah okej... Men du vet min adress?" Frågar han och jag tänker efter.

"Eh... Nä.."

Han ger mig hans adress, jag tackar och vi lägger på. Sedan sätter jag mig långt bak på tåget och lägger huvudet mot fönstret. Tårarna rinner plötsligt och jag kan inte kontrollera de. När tåget börjar åka, så kollar jag med grumliga ögon på tågstationen som långsamt försvinner från mitt eget perspektiv... Jag lägger händerna för ögonen, och gråter en stor flodvåg av tårar.

-

Det var del 2! Hoppas ni gillar den😉💕