Badboy, eller? - f.s

Del 48 - sista delen

Ljudet av smatter skär genom mina öron, trots att jag alltid älskat det ljudet. En hand stryks över mitt huvud, och jag känner hur andetag slår emot min panna. Jag slår försiktigt upp ögonen, men möts av ett ljus som får mina ögon att automatiskt stängas igen. Jag skakar löst på huvudet innan jag återigen ger mig i ett försök att öppna ögonen. Denna gången lyckas jag bättre, men jag kisar fortfarande, trots att det inte alls är ljust.

Handen försvinner från min panna och kylan träffar den hårt. Jag sätter mig upp och masserar mina tinningar löst med pekfingrarna. Det första jag riktar min blick mot, är ner i mina knän. Ett fluffigt, stort och vitt täcken med rosa blommor på är virat runt mig. Jag lägger huvudet på sned och ser mig sedan om för att se vart jag är.

Vart är jag egentligen?

Jag vänder blicken mot ett fönster som sitter en bit bort, men vänder fort bort blicken då det enda jag ser är hur stora regndropparna tävlar mot varandra ner för glaset.

Jag kollar ner på den svarta soffan jag är halvt liggandes i för tillfället, och låter blicken glida över golvet över till TVn som står placerad på en träfärgad bänk. En doft av rostat letar sig in i mina näsborrar och ljudet av steg kommer från ett rum längre bort, som syns att det är ett kök långa vägar.

Då slår det mig. Visst är det ett kök alltid.

Det är mitt kök.

Jag slänger hastigt av täcket och reser mig upp från soffan, men känner hur huvudet börjar bulta hårt och magen värker så jag stönar till högt medan jag långsamt sätter mig ner igen. Jag drar över täcket igen och lutar mig mot ryggstödet medan jag drar in ett djupt andetag, men kniper hårt igen ögonen då det hugger till i bröstkorgen.

Plötsligt placeras ett par händer över mina ögon och jag drar hastigt efter andan. Det hugger till i bröstet igen, men svagare denna gången.

-Ma..mma? Stammar jag fram, men skrattet avslöjar genast att jag gissat fel. Helt fel.

-Mamma! Skrattar personen fram bakom mig och drar snabbt bort händerna från mina ögon. Med en duns visar det att personen fallit till golvet av skratt.

-Felix? Men.. Vad gör du här? Frågar jag oroligt medan jag vänder hela kroppen mot honom. Han sätter sig upp, men är fortfarande lägre än soffans ryggstöd. Jag ler snett mot honom när han fortfarande skrattar tyst för sig själv, men fortfarande inte svarat på min fråga.

-Jag "tar hand" om dig för tillfället, ler han och ställer sig upp. Han sätter händerna mot ryggstödet och lutar sig över mig med ett snett flin.

-Hur länge har du, jag.. Vi, varit här? Frågar jag oroligt och kaster en blick mot klockan. Klockan visar kvart över fyra och jag sneglar tillbaka mot Felix.

-Hur länge? Ja, sen igår.. Mumlar han och det syns hur hans kropp spänner varenda muskel. Jag däremot, använder varje cell i min hjärna för att försöka minnas hur jag kommit hit, varför jag kommit hit och av vilken anledning.

-Vad hände? Frågar jag osäkert och biter mig löst i läppen. Jag slår ner blicken mot marken och sluter min ögon, då huvudet börjar bulta.

-Vänta här, säger han och försvinner ut i köket. Men han kommer lika snabbt tillbaka, fast denna gången med en bricka i handen. Han sätter sig i andra sidan av soffan och ställer ner blicken på bordet precis bredvid mig innan han ger mig ett varmt leende.

Jag blinkar några gånger innan jag verkligen förstår vad han gjort. På brickan ligger två toast, två glas juice och ett levande ljus. Jag känner hur värmen sprider sig genom hela kroppen, trots hur kall jag varit innan. Jag ler mjukt mot Felix innan jag slänger mina armar om hans nacken och kramar honom. Han skrattar lätt och kopplar ett grepp med sina armar runt min midja.