sommarnätter

Kapitel 1

Vi satt längs väggen på parkeringen till Gotlandsbåten. Jag, min bästa vän Ida, och mina nära vänner Emily, Joanna och Ashley.
"Detta kommer bli en grym sommar!" sa Emily.
"Ja, verkligen" svarade Ashley.
"Fyra veckor, själva på cyklar, på en ö. Herregud" mumlade Joanna och höjde ögonbrynen medan hon satte upp sitt nästintill röda hår i en tofs.
Alla började skratta. Hon hade rätt. Detta kunde lika gärna sluta i katastrof.

En vakt med en gul reflexväst närmade sig oss. Han gestikulerade med handen att vi skulle cykla på båten.
"Nu drar vi!" ropade jag och vi alla hoppade på våra cyklar.
Vi cyklade in på bildäck och följde alla vakters vinkningar. En klump av cyklar stod längs väggen en bit fram så jag antog att det var dit vi skulle. Vakterna vinkade dit oss.
En bit ifrån oss stod en killgäng med varsina cyklar. Deras blickar granskade oss noga innan de tillslut gick därifrån.
"De stirrade ju lagom mycket" sa Ida och skrattade. Vi andra höll med.

När vi hade parkerat våra cyklar gick vi upp för trapporna. Vi var bland de första som hade kommit på båten och därför var det nästan helt tomt. Vi valde ett stort bord vid fönster.
Killgänget som vi tidigare hade sett kom och satte sig två bord ifrån oss. Deras blickar brände på oss, men vi försökte ignorera dem. Vi såg tydligt hur de satt och pratade om oss.

Tiden gick. Killarna fortsatte titta på oss, vi var tydligen väldigt intressanta. Vi ignorerade dem dock och satt istället och pratade.
Ashley hade somnat på bordet. Det enda som syntes av henne var som en stor klump av lockigt, svart hår. Jag skrattade åt tanken. De andra tittade undrande på mig så jag nickade mot Ashley. Även de började skratta.
"Jag vill också ha sådär tjockt och lockigt hår! Som Ashley och Emily har!" utbrast Ida och drog handen genom sitt blonda, ganska tunna, hår. Jag hade alltid avundats hennes hår och hennes blåa ögon. Emily var likadan. Hon hade blont, tjockt, lockigt hår och blåa ögon, min dröm. Själv hade jag långt blont-brunt hår och gröna ögon, inte alls något märkvärdigt.
Joanna var uttråkad, det märkte man eftersom hon satt och ritade på sin arm med en bläckpenna. Det brukade hon göra så fort hon hade tråkigt.

I ögonvrån såg jag att en av killarna från gänget reste på sig och gick mot oss. Han drog handen genom sitt blonda hår som var väl fixat med vax.
Jag hann inte förvarna tjejerna innan killen plötsligt stod framför oss.
"Tja! Jag och grabbarna undrar om ni vill vara med och spela kort eller nåt?" frågade killen. Det lät som att han när som helst skulle börja skratta.
Vi tjejer gav varandra blickar som killen aldrig skulle kunna tolka.
"Visst, men ni får komma hit" svarade Emily.
Killen sken upp i ett leende och nickade. Han gick bort till de andra killarna och pratade med dem. Samtidigt väckte vi Ashley och flyttade på våra grejer så de skulle få plats. De var fyra stycken.

Killarna kom fram till oss och började ta oss i hand och hälsa artigt. Vi blev aningen chockade med tanke på att tonåringar vanligtvis inte hälsar så artigt.
Den killen som hade pratat med oss hette Douglas. Sedan var det en kille med blont, lockigt hår som hette Filip. Den tredje blonda killen hade lagom långt hår och ett lurigt leende, han hette Gustav. Till sist var det Luke, mörkbrunt hår fixat med vax och tydliga käkben.

Vi började spela kort. Kortspel efter kortspel rullade på. Det var en aning stelt i början, men stämningen lättades upp och till slut blev det riktigt trevligt och roligt.
Jag satt mittemot Luke, som hela tiden hade sin blick fäst vid mig tills jag vände blicken mot honom, då flyttade han snabbt blicken. Jag la även märke till att Gustav satt med blicken fäst vid Ida, hela tiden. Han hade även ett litet lurigt leende som inte gick att tolka.
Efter säkert tionde omgången av bubblan så fick Ida nog.
"Agnes, följ med mig på toa!" sa hon tvärs över bordet till mig. Jag nickade lätt och vi skyndade oss iväg. Allas blickar följde oss, men det brydde vi oss inte om.

När vi kom in på toan brast vi ut i skratt.
"Vad är det som händer? Vilka är det där ens?" utbrast jag skrattandes. Ida skakade på huvudet och hukade sig av skratt.
"Fyfan vad de stirrar på oss, jag får panik!" utbrast Ida. Jag nickade instämmande.
"Luke tittar på mig hela tiden och så fort jag tittar tillbaka så drar han undan blicken. Och Gustav han stirrar på dig hela tiden med något lurigt flin, nästan lite obehaglig ju" berättade jag.
Ida nickade.
"Eller hur!" utbrast hon.
"Och de säger ju ingenting? Det är ju bara Filip och Douglas som pratar. De verkar vara jätteroliga dock" sa jag.
"Ja, de skämtar ju och sånt. Luke och Gustav bara stirrar. Gud alltså" sa Ida och skrattade. Skrattet smittade av sig.
"Och det är en timme kvar av resan! Hur ska vi klara av en timme till?" utbrast jag och viftade med händerna. Ida fortsatte skratta.
"Okej, nu lugnar vi ner oss" mumlade Ida och försökte sluta skratta. Det gick dock inte så bra och jag började skratta av att se henne försöka sluta.

Efter några minuter hade vi slutat skratta. Vi gick tillbaka till de andra. De var mitt uppe i ännu en omgång av bubblan. Vi satte oss ner på våra platser och iakttog spelet.

En timme senare stod vi nere på bildäck vid våra cyklar. Killarna stod en bit ifrån oss. Den sista timmen hade gått bra. Luke och Gustav hade stirrat, men de hade faktiskt börjat prata.
Precis innan vi skulle cykla av sa vi hejdå. Alla sa bara hejdå i munnen på varandra och det var inte mer med det.
Men det var i alla fall en intressant start på vår cykelsemester.

•••
Första kapitlet!!!!! Jag är så taggad på denna bok! Faktum är att jag redan har skrivit en hel del och kommit ganska långt, så jag kommer förmodligen kunna uppdatera ganska ofta!!!

Nu vill jag veta vad ni tycker!!! Kanske lite tråkig början, så är det väl alltid, meen det blir bättre, jag lovar.
Komigen nu! Kommentera vad ni tycker!! Ska jag fortsätta på denna? Kommer ni fortsätta läsa? Vad tycker ni om den?
Och kom ihåg att tipsa era vänner och alla ni känner om den här boken, mitt konto och mina andra böcker!!!
Puss & kram <3