sommarnätter

Kapitel 5

Mörkret hade lagt sig över himlen. Klockan var mycket och det var becksvart. Dock hade vi tänt en brasa som lyste upp runt om oss. Det knastrande ljudet från brasan och vinden som susade genom träden gav ifrån sig ett behagligt ljud.

Idas mobil ringde och hon tog upp den från marken där den låg.
"Leon" mumlade hon och suckade.
"Vem är det?" frågade Douglas.
"En kille från skolan som har en crush på mig. Han ringer och smsar hela tiden och förstår inte att jag inte vill" förklarade Ida, med aningen irriterad röst.
Filip gestikulerade att hon skulle ge honom mobilen. Med en frågande blick gav hon mobilen till honom. Han svarade på samtalet.
"Vem är du? Och varför ringer du min tjej?" utbrast Filip med en mörk och argsint röst. Vi andra höll oss för skratt.
"Sluta ringa och smsa henne för fan, hon har pojkvän" röt Filip efter att ha lyssnat på Leons svar. Han la på och gav sedan tillbaka mobilen till Ida med ett leende på läpparna. Ida log.
"Tack" sa hon.

"Var är Douglas?" frågade Emily plötsligt. Alla tittade sig omkring och insåg att Douglas inte satt med oss längre.
"Douglas!" ropade Filip.
Oroligt började vi vrida på oss och leta efter honom med våra blickar.
"Han satt ju här alldeles nyss" utbrast Ashley.
"Herregud" suckade Joanna och satte handen i pannan.
"Vi måste ju leta efter honom" sa jag och reste mig upp. De andra reste sig också upp.
"Men vi går tillsammans, vi får inte tappa bort någon annan" sa Filip. Vi nickade.

Oroliga och rädda började vi gå ifrån tälten. Då och då ropade någon efter Douglas, men vi fick inget svar.
Vi gick en bra bit ifrån våra tält. Det var helt mörkt och tyst.
Plötsligt bröts en gren. Vi tjejer skrek till och tryckte ihop oss i en klunga tillsammans med killarna.
"Klev någon på något?" frågade jag lågt. Alla svarade nej och sedan blev det tyst. Vi stod helt stilla och väntade på fler ljud.
Ett högt morrande fick oss alla att hoppa till av rädsla.
"Vad fan var det där?" utbrast Emily. Ingen svarade.
"Nu dör vi" mumlade Joanna.
"Men ta det lugnt. Ni har ju tre modiga män som skyddar er" utbrast Filip. Hans blick gled mot Gustav och Luke som oroligt tittade sig omkring.
"Eller ja, en i alla fall" sa han och skrattade. Ingen annan skrattade så han slutade.

Vi fortsatte gå längre in i skogen. Ljudet av knäckandes grenar följde efter oss. Varje gång en gren bröts hoppade vi alla till av rädsla.
Tillslut hoppade någon fram, precis framför oss, och röt. Alla skrek till och backade chockat. Filip som stod längst fram sträckte ut sina armar för att skydda oss andra.
Ett högljutt, välkänt skratt utbröt. Douglas. Hysteriskt klappade han sina händer.
"Fyfan för dig" skrek Joanna irriterat.
Alla andra muttrade åt honom, förutom Filip som började skratta.
"Det var jävligt kul, du skulle sett hur rädda de var" utbrast han.
"Men håll käften" utbrast Ashley.
"Jaha, hur ska vi hitta tillbaka nu då?" frågade Emily.
"Äh, jag hittar" sa Filip självsäkert och började gå.

Efter några minuter var vi tillbaka till tältplatsen. Alla var imponerade av Filips lokalsinne och minne. Jag förstod verkligen inte hur han kunde hitta tillbaka, speciellt inte i mörkret. Jag hade inte ens hittat tillbaka i dagsljus.

"Erkänn, alla blev rädda?!" utbrast Douglas nöjt när vi hade satt oss runt elden igen.
"Inte ett dugg" svarade Joanna. Vi andra skrattade.
"Asså gör du något liknande igen så vill vi inte fortsätta vara med er" sa jag och tjejerna nickade och höll med.
Killarna flinade åt oss.
"Som om ni skulle klara er utan oss" fnös Filip.
"Varför tror ni så lågt om oss?" frågade Ida kaxigt.
Filip fnös, Douglas började skratta hysteriskt och Gustav och Luke flinade.
"Ett, ni kan inte sätta upp era tält själv" började Filip.
"Vi gjorde det första natten" avbröt Ashley, men killarna bara skrattade.
"Två, ni har inget lokalsinne" fortsatte Filip.
"Jag har faktiskt bra lokalsinne" fnös Ida.
"Det tvivlar jag på" svarade Filip.
"Tre, ni är mörkrädda och lättskrämda" fortsatte han.
Vi tjejer suckade och muttrade. Han hade ju ganska rätt i allt han sa.
"Fyra, ni gillar oss" sa han tillslut och flinade.
"Nej, fyfan" sa Joanna.
"Ni är bara jobbiga och dryga" la Ashley till. Båda var ironiska och fick alla att skratta.
"Ni är också jobbiga och dryga" sa Filip, ironiskt han också.

Det var så härlig stämning mellan oss. Vi hade känt varandra i knappt tre dagar men var ändå väldigt tajta. Vi både skämtade och pratade allvar. Det var underbart.

•••
Vilket härligt gäng!! Vilka skulle vilja ha ett gäng som detta? Kommentera!!!
Och kommentera vad ni tycker om boken!!!!
Puss & kram <3