sommarnätter

Kapitel 11

"Maten är klar!" hörde vi Filip ropa utifrån. Jag suckade och Luke gjorde detsamma.
"Vi måste väl gå" mumlade Luke.
"Eller mår du verkligen bra nu?" frågade han och ett lurigt flin spred sig på hans läppar. Jag skrattade.
"Vi kan inte vara här för evigt, de andra undrar säkert redan" sa jag. Luke putade med underläppen.
"Men tack för hjälpen, doktor Luke" sa jag och log innan jag reste mig upp.

Jag tog mig ut ur tältet och Luke kom efter mig. Vi gick bort mot de andra som satt runt elden.
"Agnes! Hur är det?" utbrast Ida så fort hon fick syn på mig. Jag log.
"Det är bättre nu, är bara lite yr fortfarande" svarade jag. Egentligen var det inte sant, men de andra skulle undra varför vi stannade i tältet om jag mådde helt bra. Jag satte mig ner bredvid Ida och Luke satte sig motvilligt bredvid Fia eftersom hon tydligt gjorde plats för honom bredvid sig.
"Vad gjorde ni i tältet? Ni har ju varit där i en timme" frågade Fia. Hennes tonfall var surt och spydigt.
"Jag ringde min mamma och fick hjälp med hur jag skulle kolla andningen, pulsen och reflexer och sådant. Sedan pratade vi lite för att hålla Agnes vaken" förklarade Luke. Jag nickade instämmande.
Fia svarade inte.

Efter maten ville alla bada, förutom jag. Ida bestämde sig att inte bada hon heller för att hålla mig sällskap. Alla andra sprang ner i vattnet medan jag och Ida satt kvar vid elden.
"Så, vad hände i tältet?" frågade Ida och höjde ögonbrynen mot mig.
"Vi pratade bara" svarade jag nonchalant.
"Jaså?" ifrågasatte Ida.
"Ja" utbrast jag och skrattade.
Ida nickade med en min som tydde på att hon inte trodde på mig.
"Vi är bara vänner, det är inte så att jag gillar honom" sa jag och fäste min blick vid honom i vattnet. Ida följde min blick och började flina när hon såg att jag tittade på honom.
"Vad? Jag gillar honom inte. Men han är en bra vän, han är jättesnäll" utbrast jag och vände tillbaka blicken till Ida.
"Okej" svarade Ida, hon trodde fortfarande inte på mig. Men det var faktiskt sant. Jag kände ingenting förutom vänskap mellan mig och Luke.

"Du och Gustav då?" frågade jag och log lurigt mot Ida. Hon himlade med ögonen.
"Ingenting, absolut ingenting" svarade hon. Jag höjde ögonbrynen och tittade på henne med en anklagande blick.
"Gud, vad du ljuger" mumlade jag.
"Vi är bara vänner, precis som du och Luke" sa hon. Jag skakade på huvudet.
"Du gillar honom" påstod jag.
"Nej, bara vänner" svarade Ida. Jag flinade och skakade på huvudet.

Jag tittade ut över stranden och såg att Gustav var på väg upp mot oss. Jag puttade till Ida i sidan och hon vände blicken mot honom.
"Det är ju kallt i vattnet" sa Gustav när han kom fram till oss. Han satte sig ner bredvid Ida.
"Äh, tönt" fnös Ida. Jag log.
"Jag ska gå och vila lite" ursäktade jag mig. Ida log tacksamt mot mig och Gustav nickade bara.
Jag reste mig upp och gick in och la mig i mitt och Idas tält.
Egentligen behövde jag inte vila, men jag ville ge Ida och Gustav lite egentid.

Tio minuter senare drogs dragkedjan upp. Jag hade blivit trött av att bara ligga ner och ta det lugnt så mina ögonlock var stängda. Jag antog att det var Ida så jag brydde mig inte om att öppna ögonen.
"Agnes! Du får inte sova!" utbrast Luke oroligt. Jag kände för att retas lite med Luke så jag låtsades sova.
"Agnes!" sa han och krånglade sig in i tältet. Han skakade om mig och jag låtsades vakna.
"Jag sa ju att du inte fick sova! Det kan vara farligt" sa han när jag hade vaknat. Han såg på mig med en orolig blick.
Jag började skratta och han tittade frågandes på mig.
"Jag skojade bara ju, jag sov inte" förklarade jag mellan skratten.
"Men för fan, Agnes. Jag blev ju orolig" muttrade Luke. Jag log lurigt mot honom. Han himlade med ögonen.
"Förlåt" sa jag och putade med underläppen.
"Du är dum" mumlade han surt.
"Kom nu" sa jag och reste mig upp med ett skratt.
Vi gick ut ur tältet. Vissa satt vid elden i badkläder och vissa var och bytte om.
"Var är Ida och Gustav?" frågade jag när jag såg att de inte satt kvar vid elden.
"Ingen aning, de var inte här när jag kom hit" svarade Luke.

"Jag går på toa" sa jag till Luke och stannade upp. Vi var på väg mot elden, men jag stannade för att gå till toalettbåsen istället.
"Själv?" sa Luke.
"Ja, det är ju precis där borta" svarade jag och pekade.
Det var knappt hundra meter bort och det var inte ens särskilt mörkt ute än så jag var inte orolig över att gå själv.
"Jag följer med" sa Luke. Jag skakade på huvudet.
"Gå bort till de andra, Fia kommer bli arg annars" sa jag och blickade bort mot de andra. Fia satt med blicken fäst på mig och Luke.
Luke suckade och gick sedan bort till de andra. Jag gick istället bort till toan. När jag närmade mig hörde jag röster. Jag såg mig omkring. Det var ingen där.
Jag rynkade på ögonbrynen och skulle precis gå in genom dörren till toan när jag klart och tydligt hörde Idas röst.

Jag backade några steg och lyssnade efter fler ljud. Ett lurigt leende spred sig på mina läppar när jag insåg att de satt bakom båset. Jag gick runt båset, och mycket riktigt satt de där. Båda två satt lutade mot väggen och de pratade och skrattade. Jag harklade mig. De hoppade till av förvåning, men skrattade sedan.
"Vad gör ni då?" frågade jag med ett flin och höjde ögonbrynen.
"Pratar" svarade Ida.
"Mhm" mumlade jag med en ton som visade att jag inte trodde på dem.
"Vi behövde en paus från Ylva och Fia" förklarade Gustav. Jag nickade förstående.
"Aja, jag ska lämna er ifred" sa jag och log innan jag gick iväg.

•••
Så vad tror ni om Ida och Gustav? Blir det något mellan dem kanske?
Kommentera vad ni tycker!!!!
Puss & kram <3