sommarnätter

Kapitel 44

Jag vaknade i Lukes famn. Ett leende spred sig på mina läppar när jag möttes av hans gulliga ansikte tätt intill mig. Men när minnena från gårdagen susade förbi mina tankar så dog mitt leende ut.
Jag fortsatte stirra på Lukes ansikte. Hans tydliga kindben. Hans mörkbruna, rufsiga hår. Hans mjuka läppar. Hans stängda ögonlock med hans halvlånga ögonfransar. Hans lena hy.
Jag placerade mitt ena pekfinger på hans panna och drog det sakta nerför hans kind, längs kindbenet. Leendet kom tillbaka. Jag älskade honom verkligen. Jag kände mig trygg med honom. Jag litade på honom. Han hade inte gjort någonting alls som tydde på att jag inte kunde lita på honom. Helt tvärtemot. Han hade varit extremt gullig och snäll mot mig hela tiden. Han brydde sig så extremt mycket om mig och ville verkligen mig det bästa. Det var så fint. Men jag förtjänade det inte. Trots att han var så snäll så la jag gång på gång tyngd på hans axlar. Han förtjänade verkligen inte det jag sa igår om att jag inte kunde lita på honom. Han förtjänade så mycket bättre. Leendet dog ut igen.

Plötsligt slog Luke upp sina ögon. Ett leende spred sig på hans läppar när han fick syn på mig.
"Godmorgon, älskling" viskade han och lutade sig mot mig och kysste mig mjukt. Kyssen fick mig att le, trots att jag egentligen inte ville le.
"Förlåt för igår" mumlade jag och leendet försvann snabbt.
Luke skakade på huvudet.
"Säg inte förlåt. Du gjorde inget fel" sa han mjukt.
"Jo, jag sa att jag inte litade på dig. Men det gör jag. Jag litar på dig och jag älskar dig" sa jag och log. Luke log varmt mot mig. Han lutade sig fram mot mig igen och kysste mig mjukt i pannan.
"Och förlåt för att jag alltid tvingar dig att vara min psykolog" mumlade jag.
Luke skakade återigen på huvudet.
"Du ska inte säga förlåt för det och du tvingar mig absolut inte. Jag låter dig berätta dina känslor för mig för att jag vill det. Jag vill att vi ska vara öppna med varandra. Jag vill lära känna dig på djupet" förklarade Luke mjukt. Jag log svagt.

Två timmar senare satt vi alla på cyklarna och var påväg mot Gotlands säkert mest populära strand, Tofta.
På vägen dit cyklade vi längs en vacker strandpromenad bredvid havet. Det var så fint och så harmoniskt. Alla var på gott humör och alla var vänner igen efter gårdagens bråk.

Vi kom fram till Tofta vid fem på eftermiddagen. Som tur var hade många av turisterna gått hem så stranden var inte så full. Men vi antog att den skulle bli proppfull tidigt morgonen därpå så vi bestämde oss för att slå upp tälten en bit upp ifrån stranden. Mellan själva stranden och vägen så fanns det en lång sträcka av sandkullar. Vi slog läger i en stor grop.
När vi hade fått upp tälten och ätit middag så gick vi på upptäcksfärd i området. Sträckan av sandkullar var enorm. Överallt fanns sandkullar, stora eller små. Killarna sprang upp på varenda kulle och gjorde volter ner medan vi tjejer bara tittade på, ingen av oss var särskilt atletisk. Vi klappande händerna när de lyckades med volterna och skrattade när de misslyckades. Det var en härlig stämning mellan oss alla. Allt var perfekt igen.

Tillslut kom vi ner på stranden. Killarna sprang upp på strandkullen ovanför och radade upp sig. Vi tjejer stod nedanför en bit bort.
"Vi, the amazing four boys, har något att visa er, kära publik" sa Filip med en seriös röst.
Vi tjejer skrattade åt hans presentation.
Filip viskade något till killarna innan han bugade. Han voltade ner för kullen och landade på fötter. Vi tjejer applåderade.
Douglas stod näst på tur i raden så han gjorde likadant, dock landade han inte på fötter, utan på rumpan. Vi skrattade, men applåderade ändå. Det var Gustavs tur och han gjorde en bakåtvolt ner för kullen och landade på fötter. Vi applåderade och jublade. Gustav skrattade och slängde med håret.
Till sist var det Lukes tur. Han gjorde en vanlig volt ner på stranden och landade på fötter, men han landade snett med sin vänstra fot.
"Helvete" utbrast han och föll mot marken.

Alla skyndade sig mot honom och vi omringade honom. Jag satte mig ner bredvid honom och tog tag i hans hand medan Filip satte sig vid Lukes fot och tittade på den.
"Försök stå upp" sa Filip och tog tag i Lukes andra hand. Jag reste mig upp och hjälpte Filip att dra upp Luke på fötter. Luke förstörd stödja sig på hans vänstra fot, men den vek sig direkt.
"Aj" stönade han och ställde sig på ett ben.
"Den är säkert bara stukad" sa Filip. Luke nickade.
"Vi drar tillbaka" fortsatte han. Alla höll med. Luke la sina armar runt mina och Filips axlar som stöd.

Efter mycket om och men låg jag och Luke i mitt och Idas tält. Jag hade lagt kuddar under Lukes fot som Filip hade lindat in i bandage som han hade med sig. Luke låg och såg på mig med ett leende på läpparna.
"Vad?" utbrast jag tillslut.
"Detta påminner mig om när du fick en boll i huvudet och jag låtsades att min mamma var sjuksköterska så att jag skulle få ensamtid med dig" sa Luke och skrattade. Jag log.
"Du fejkar väl inte detta för att få ensamtid med mig, eller?" frågade jag och gav Luke en anklagande blick. Han flinade.
"Det hade inte varit omöjligt, men nej, jag fejkar inte" svarade Luke och skrattade.
Jag log och kysste honom.
"Godnatt, min lilla sjukling" sa jag mjukt.

•••
Tråkigt kapitel... men men. Kommentera vad ni tycker!!!
Puss & kram <3