sommarnätter

Kapitel 12

Natten närmade sig och vi bestämde oss för att gå och lägga oss vid midnatt.
Jag och Ida låg tysta i vårt tält. Jag tror att vi båda väntade på att Luke och Gustav skulle komma och sova med oss, men vi ville inte erkänna det för varandra. Jag vet dock inte varför jag väntade på Luke, jag gillade honom ju inte på det sättet.
Vi blev båda besvikna när vi insåg att de inte skulle komma den här natten, men vi sa inget om det.

Vi vaknade tidigt morgonen därpå. Ensamma. Jag var tvungen att erkänna att jag var ledsen över att Luke inte hade kommit in till mig. Men jag sa det inte högt. Egentligen visste jag inte varför. Jag och Ida brukade berätta allt för varandra, men den här gången undanhöll vi våra tankar för varandra.
Jag och Ida bestämde oss för att gå upp och laga frukost åt alla. Vi använde upp all frukt och allt bröd som vi hade, men eftersom det fanns en mataffär nära färjan som vi skulle ta till Fårö så tänkte vi att vi ändå skulle handla.

När frukosten var uppdukad så gick vi och väckte de andra. Jag väckte Douglas och Filip medan Ida väckte Emily, Ashley och Joanna. När vi var klara med det vände vi oss mot varandra och gav varandra varsin tvekande blick.
Vi gick tveksamt fram till Lukes och Gustavs tält tillsammans. Efter några sekunder av tvekande så öppnade vi skynket. Gustav och Ylva låg tätt intill varandra och Gustav hade sin arm under Ylvas huvud. Fia låg hängandes över Lukes mage. Hon låg med huvudet på hans bröstkorg och han höll om henne med sin arm. Jag bet mig i läppen och vände blicken till Ida som gjorde likadant. Av någon konstig anledningen ville jag verkligen inte se dem tillsammans. Men återigen kom frågan, varför? Det var ju inte så att jag gillade Luke.
"Det är frukost" sa jag och alla vaknade sakta.
Lukes blick fästes vid min. Han tittade ner på Fia och sedan upp på mig igen. Hans ansiktsuttryck gick inte att tolka.
Jag slog bort blicken och gick iväg. Ida sprang efter mig. Vi sa ingenting till varandra. Jag tror att vi båda kände likadant, men som sagt så ville vi inte erkänna det.

Två timmar senare hade vi packat ihop tälten, cyklat till affären, handlat och vi var nu påväg till färjan som skulle ta oss till Fårö. När vi var så nära att vi såg färjan så såg vi att den var nästan full och skulle precis åka så vi skyndade oss fram. Vi hann på och pustade ut när båten började åka. Men så kom Luke, Gustav, Fia och Ylva cyklandes mot färjan. De hade inte hunnit med.
"Men vafan!" utbrast Gustav. Alla började skratta, förutom jag och Ida.
Varför skulle Fia och Ylva få vara själva med dem? Varför var de ens så långt bakom oss? Jag suckade irriterat.

Som tur var så tog färjan bara fem minuter. Men det innebar att Luke, Gustav, Fia och Ylva skulle vara själva i en hel kvart. Jag suckade.
Vi andra gick av färjan och parkerade våra cyklar på en gräsmatta vid hamnen för att vänta på de andra. Vi satte oss i en klunga.
"Alltså hur länge ska Fia och Ylva vara med?" utbrast Joanna tröttsamt.
"Ingen aning, men det är fan inte lätt att bli av med dem" sa Douglas och skrattade. Ingen hakade på skrattet så han tystnade.
"Stämningen blev så jävla mycket sämre när de kom" mumlade Emily. Alla höll med.
"Men vi kan ju inte skicka hem dem, jag menar, det är ju Lukes och Gustavs problem" sa Ashley.
"Jag tycker synd om Luke och Gustav" sa Filip. Alla instämde.
"Jaja, vi får göra det bästa av situationen" fortsatte han.

När Luke, Gustav, Fia och Ylva tillslut kom fram till oss så började vi cykla. Vårt mål var stranden Ekeviken som tydligen var ett populärt ställe.
Vi kom fram på eftermiddagen. Det var en stor, lång sandstrand med gräs och skog ovanför. Vi slog upp tälten en bit upp på gräset, mellan skogen och stranden. Sedan badade vi. Vi kastade med bollen och körde massor av vattenlekar. Efter det körde vi strandlekar istället. En volleybollmatch, springtävling, stå på händer-tävling och andra roliga lekar. Stämningen var faktiskt riktigt bra, trots att Fia och Ylva var med.

På kvällen gjorde vi som vanligt upp en eld och lagade mat. Vi åt, diskade och satt sedan runt elden och pratade. Dagen hade varit riktigt bra.

"Jag ska gå och leta efter vatten så vi kan fylla på, Agnes och Ida, hänger ni med eller?" sa Filip och reste sig.
Jag och Ida nickade och reste oss upp.
Vi tog med oss alla vattenflaskor och började gå under tystnad.
När vi hade kommit en bit ifrån de andra, så att de inte kunde höra vad vi sa, började Filip prata.
"Så, vad pågår mellan er, Luke och Gustav?" frågade han. Hans blick flackade mellan mig och Ida.
"Vadå?" frågade Ida och spelade oskyldig.
"Jag har ju sett blickarna ni alla ger varandra, något pågår ju. Berätta bara" fortsatte han.
"Ingenting, vi är bara vänner" sa jag. Filip skakade på huvudet.
"Jag ser ju hur svartsjuka ni blir så fort Fia och Ylva umgås med Luke och Gustav" berättade Filip. Jag och Ida tittade på varandra.
"Svartsjuka? Vi gillar dem inte ens på det sättet. Vi är bara vänner" sa Ida. Jag nickade instämmande.
"Allvarligt?" frågade Filip och höjde ögonbrynen.
"Ja" svarade jag och Ida i munnen på varandra.
"Jag tror er inte" mumlade Filip och det blev tyst mellan oss.

Hade Filip rätt? Blev jag verkligen svartsjuk när jag såg Fia tillsammans med Luke? Gillade jag verkligen Luke? Jag skakade av mig tankarna. Det gjorde jag inte. Vi var ju bara vänner.
"Men om det nu är något mellan er så tycker jag att ni ska vara ärliga med det. För mig spelar det ingen roll, men jag tror inte att Ylva och Fia blir så glada om de kommer på att ni har gått bakom ryggen på dem" fortsatte Filip.
"Men det är ingenting mellan oss, vi lovar" utbrast jag. Filip höll upp händerna i en gest som tydde på att han var oskyldig.
"Okej, okej" sa han och flinade.

•••
Tror ni Filip har rätt? Och vad tycker ni om boken än så länge? Vad tyckte ni om detta kapitel? Kommentera!!!!
Puss & kram <3