sommarnätter

Kapitel 49

Timmarna gick. Först framåt fyra började vi tröttna på att springa runt i idrottsarenan. Vi sa hejdå till gotlänningarna innan vi gick skilda vägar.
Så fort vi kom tillbaka till tältplatsen så gick alla in till sina tält direkt. Vi var för trötta för att ens prata.
Det var däremot inte Luke. När vi hade lagt oss ner så låg han länge och bara tittade på mig innan han till slut vågade säga något.
"Hände det något mellan dig och Wille?" frågade han lågt. Hans röst var tveksam och hans blick vägrade möta min, vilket i och för sig var bra eftersom jag inte skulle klara av att ljuga honom rätt upp i ansiktet.
"Nej" svarade jag kort. Egentligen visste jag inte varför jag ljög. Jag visste att om jag talade sanning och förklarade mig så skulle Luke förlåta mig. Men jag skämdes. Jag skämdes så sjukt mycket över att jag hade gått med på en kyss med Wille när jag var tillsammans med Luke.
"Det såg ut som att det hade hänt något när ni kom ner från läktaren och sedan pratade ni inte på resten av kvällen. Är du säker på att han inte sa något elakt eller något?" fortsatte Luke.
Jag insåg nu att han inte var svartsjuk, utan han var orolig över att Wille hade varit elak mot mig. Jag log inombords. Luke var nog den finaste människan jag någonsin hade träffat. Men jag kunde inte berätta sanningen.
"Han sa inget elakt till mig, och det hände inget. Vi pratade bara" sa jag.
Luke slog upp blicken.
"Bra" mumlade han innan han kysste mig mjukt.
"Godnatt, beautiful" viskade han efter kyssen.
"Godnatt, handsome" viskade jag tillbaka.
Jag vände mig ifrån honom. Han omfamnade mig bakifrån. Jag bet mig i läppen och svalde hårt.

Morgonen därpå vaknade jag innan Luke. Istället för att väcka honom så krånglade jag mig försiktigt ur hans grepp och gick ut. Ingen annan var vaken.
Det var tidig morgon och jag bestämde mig för att väcka Ida och gå en promenad med henne. Jag behövde verkligen prata med henne efter gårdagens händelse.
Jag öppnade Idas och Gustavs tält och ropade på Ida. Hon vaknade snabbt och tog sig ut ur tältet. Gustav vaknade och vi sa till honom att vi skulle gå på promenad och att han skulle säga det till de andra.

Jag och Ida började gå. Luften var frisk och gatorna var i stort sett tomma. Klockan var runt åtta.
"Så, har det hänt något?" frågade Ida efter några minuter av tystnad. Jag nickade sakta utan att flytta blicken mot henne.
"Ja, typ" mumlade jag lågt.
"Berätta!" sa Ida.
Vi hade gått ner till ringmuren som omringade innerstaden och gick nu på en gångväg som gick längs muren.
"Igår när jag och Wille hade kört tävling på läktaren så satte vi oss bakom båset och han kysste mig, och jag gjorde inget motstånd" berättade jag lågt. Jag bet mig i läppen och väntade nervöst på en reaktion.
Ida svarade inte. Hon tänkte ett bra tag och vi gick under tystnad.
"Har du sagt något till Luke?" frågade hon tillslut. Jag skakade sakta på huvudet.
"Ska jag göra det?" frågade jag tveksamt.
"Jag vet inte riktigt. Du borde kanske berätta för honom, men å andra sidan, om det inte betydde något för dig så spelar det väl ingen roll. Du kommer ju aldrig träffa Wille och Luke kommer inte få reda på det om du inte berättar" sa Ida.
"Det betydde absolut ingenting för mig. Jag älskar Luke" sa jag. Ida nickade.
"Jag vet, jag ser det" sa hon mjukt och log.
"Och därför vill jag inte ljuga för honom" sa jag och bet mig i läppen.
"Berätta sanningen då, han kommer inte bli arg. Jag lovar" sa Ida. Jag nickade sakta.
"Okej, jag ska berätta. Men ikväll i så fall" sa jag. Ida log.
"Det blir bra" sa hon och kramade om mig.

Vår promenad blev inte så värst lång. Vi gick längs muren bort till Östercentrum där vi var och shoppade dagen innan och sedan gick vi tillbaka till tältplatsen. Men trots att vi inte hade varit borta så länge så var alla vakna när vi kom tillbaka. Klockan var halv nio och med tanke på att vi inte somnade förrän halv fem så var det konstigt att vi alla var uppe, pigga och glada. Men det var trots allt sista hela dagen och vi ville självklart ta vara på den.

Jag och Ida satte oss vid de andra. Lukes blick granskade mig, men jag ignorerade honom. Jag visste inte hur jag skulle agera. När skulle jag prata med honom? Skulle jag berätta för honom? Hur skulle han reagera? Alla frågor utan svar cirkulerade i mitt huvud och jag blev galen. Men jag höll mig lugn på utsidan.

Efter frukosten började vi plocka ner tälten. Jag och Luke plockade ihop vårt tält utan att prata.
"Har det hänt något eller?" frågade Luke tillslut. Jag vände blicken mot honom och såg frågandes på honom.
"Är du sur på mig? Har jag gjort något fel?" fortsatte han fråga.
"Nej" svarade jag och log.
Ett lättat leende spred sig på Lukes läppar innan han kom fram mot mig. Han placerade händerna på min midja och kysste mig mjukt.
Samvetet skrek. Jag kände mig så elak som inte berättade om kyssen med Wille. Men jag visste inte hur jag skulle berätta det. Och jag var rädd för hans reaktion, trots att Ida sa att han inte skulle bli sur så var jag nästan säker på att han i alla fall skulle bli besviken, och det var ännu värre.

•••
5 kapitel kvar!!!!! Är ni taggade på slutet?? Och tror ni att Agnes kommer berätta? Borde hon berätta?? Kommentera!!!!!!
Puss & kram <3