sommarnätter

Kapitel 18

Luke och Gustav la sig till en början utomhus i varsina sovsäckar, men efter en timme, när de var säkra på att alla hade somnat, så kom de in till mig och Ida.
Vi låg vakna i ytterligare en timme och pratade med varandra.
Precis när jag var på väg att somna hördes Ylva och Fias röster utanför vårt tält. Panikslaget flackade vi alla fyra blickarna mellan varandra.
"Ida, Agnes, kom ut, vi måste snacka" sa Fia. Jag och Ida tittade på varandra med undrande blickar.
"Kommer ni inte ut så kommer vi in" fortsatte Fia.
"Vi kommer" svarade jag.
Jag och Ida kröp mot öppningen. Jag vände mig mot Luke och Gustav och satte pekfingret för munnen och visade att de skulle vara tysta. De nickade.
Jag och Ida trasslade oss ut genom att öppna så lite av öppningen som möjligt så att killarna inte skulle synas.
"Har ni sett Luke och Gustav?" frågade Ylva. Jag och Ida skakade på huvudet.
"De la sig ju här ute med sina sovsäckar, men nu är de borta" sa Fia.
"Men de kunde väl inte sova, de kanske är på promenad, eller så är de och kissar" sa Ida.

"Ville ni något mer eller?" frågade jag efter några tysta sekunder.
"Ja, håll er borta från dem" sa Fia, iskallt.
Jag och Ida höjde ögonbrynen.
"Vi har sett hur ni spanar in dem och hela tiden försöker få egentid med dem, lägg ner, de är våra" sa Ylva spydigt.
Jag och Ida spelade oskyldiga.
"De verkar inte vara så värst intresserade av er" mumlade Ida.
Ylva fnös.
"Som om de är intresserade av er" fnös Fia.
"Varför ska ni bråka nu? Klockan är ett" muttrade jag mot Ylva och Fia.
"Håll er bara borta från dem, allvarligt. Ni ska passa er" sa Ylva.
"Men sluta, ni kan ju inte direkt paxa killar" utbrast jag med ett skratt.
"Ni tror att ni är så jävla snygga och bra och att alla killar faller för er, men låt mig säga er att det är inte sant. Luke och Gustav skulle aldrig falla för er" sa Ylva. Hennes tonfall var elakt och kallt.
"Jävla slampor" spottade Fia ur sig.
Jag och Ida höjde ögonbrynen.

Dragkedjan på tältet öppnades och Luke och Gustav hoppade ut. Fia och Ylva spärrade upp ögonen av förvåning.
"Seriöst?! Hur fan kan ni säga något sådant?" utbrast Luke irriterat.
"Vadå? Det är ju sant" sa Fia och tittade äcklat på mig och Ida.
"Det här är verkligen inte okej" sa Gustav, minst lika irriterat som Luke.
"Det räcker nu, imorgon åker ni härifrån och kommer aldrig mer tillbaka. Ni ska ge fan i Agnes och Ida och ni ska ge fan i mig och Gustav" sa Luke med en allvarlig ton. Ylva och Fia svarade inte. De gav oss spydiga blickar innan de försvann in i sitt tält.

Luke kom fram till mig och omfamnade mig stadigt medan Gustav gick fram och omfamnade Ida.
"Bry dig inte om dem" viskade Luke i mitt öra.
Det sjönk in vad de faktiskt sa till mig och Ida. 'Jävla slampor'. Jag svalde hårt och kände hur mina ögon vattnades. Egentligen visste jag inte varför jag blev så sårad. Det var ju inte så att vi var vänner med Ylva eller Fia. Och jag visste ju själv att det inte var sant. Men det tog ändå hårt. Varje elak kommentar tog hårt.

"Du är visst snygg, och bra, och många killar faller nog för dig" viskade Luke som tröst.
Han strök sin hand över min rygg.
"Jag föll ju för dig" fortsatte han viska. Jag log.
"Kom, vi går och lägger oss" viskade han och vi släppte från kramen. Vi gick in i tältet och la oss mittemot varandra. Jag hade lyckats blinka bort mina tårar.
Lukes blick granskade mig.

"Varför grät du imorse?" frågade han efter några tysta sekunder. Jag skakade på huvudet.
"Du behöver inte berätta, men jag finns här om du vill berätta. Okej?" viskade han. Jag nickade.
"Kom" sa han och omfamnade mig igen.
Jag kände mig lugn och trygg i hans famn. Han fick mig att må så bra.

•••
Liiite drama.. om ni vill ha mer drama så föreslår jag att ni fortsätter läsa den här boken, för things gonna get complicated..
Kommentera för mer!!
Puss & kram <3