sommarnätter

Kapitel 24

Kvällen närmade sig. Dagen hade gått bra trots att Martin och hans vänner hade varit med oss hela dagen.
Vi hade ätit middag och satt nu och pratade.
Ännu en gång ville folk bada så alla förutom jag reste sig från ringen som vi hade bildat runt elden.
"Ska du inte bada?" frågade Martin böjd mot mig. Jag skakade på huvudet.
"Då gör inte jag heller det, så kan vi prata" sa han och satte sig ner bredvid mig.
Min blick sökte sig efter Idas. Hon skyndade sig fram till Gustav och drog med honom till elden utan att säga något.
"Vi vill inte heller bada, kan vi sitta här med er?" frågade Ida glatt. Jag log tacksamt mot henne.
"Mm" mumlade Martin, besviket.

Luke hade bytt om och skulle gå förbi oss ner till vattnet men stannade och gav oss alla en undrande blick.
"Varför sitter ni här?" frågade han.
"Vi vill tydligen inte bada" svarade Gustav och höjde ögonbrynen mot Luke. Ida puttade till Gustav och gav honom en mördande blick.
"Okej" mumlade Luke förvirrat.
Jag såg att Ida försökte få Luke att stanna med hjälp av blickar. Hon försökte signalera att han skulle sätta sig ner och på något underligt sätt så förstod han faktiskt.
"Nu när jag tänker efter så är inte jag heller så sugen på att bada" sa han och satte sig ner. Jag log tacksamt mot honom och han höjde ögonbrynen mot mig.
"Vad kul" muttrade Martin ironiskt.

En konversation drog igång och det var faktiskt inte så farligt att umgås med Martin. Det kändes verkligen som att han hade förändrats.
"Sorry, men jag måste verkligen gå på toa. Behöver du det Agnes?" ursäktade sig Ida och reste sig.
Jag skakade på huvudet som svar, men insåg ganska snabbt att hon bara ville att jag skulle följa med för att hon inte ville lämna mig med Martin. Hon gav mig en menande blick, men jag skakade diskret på huvudet och kastade en blick mot Luke. Jag kände mig trygg med Luke så jag var inte orolig.
Ida tvekade ett tag innan hon tillslut nickade.
"Jag följer med, du ska inte gå själv" sa Gustav och reste sig. Ida log tacksamt mot honom.

De försvann snabbt. Martin vände sig mot mig.
"Kan vi gå iväg och snacka lite? Jag måste verkligen prata med dig" sa Martin lågt.
Jag tvekade länge.
"Kom igen, bara prata. Jag lovar" bad han.
"Visst" mumlade jag tillslut.
"Vi går iväg och pratar lite" sa Martin till Luke och reste sig upp samtidigt som mig.
Lukes blick granskade mig. Jag visste inte vad jag skulle ge honom för blick eller min så jag bara gick iväg från honom, tillsammans med Martin.

Jag följde efter Martin. Han gick och gick.
"Du vet, jag har sommarstuga här i närheten" mumlade han tillslut.
"Vi ska inte dit. Vi kan stanna här, jag vill inte gå längre bort från de andra" sa jag och såg mig omkring. Vi var mitt ute i en gles skog.
Jag stannade och satte armarna i kors. Martin stannade han också. Han vände sig mot mig och sökte sig efter min blick.
"Så, vad ville du prata om?" frågade jag kallt.
Martin skrockade. Han tog ett steg närmare mig och drog sitt finger längs min bara arm. Jag drog hastigt bort armen.
"Rör mig inte, det var dealen" utbrast jag irriterat.
"Deal och deal, det är inte så att jag bryr mig" mumlade han och skrockade återigen.
"Säg vad du ville säga och låt mig gå sedan" sa jag och backade ännu mer.
Martin började skratta. Han tog några steg närmare mig.
"Du förstår verkligen inte" viskade han med ett skratt.
Hans läppar närmade sig mitt öra.
"Jag vill inte prata med dig" viskade han mot mitt öra.
Jag drog mig undan.
"Rör mig inte" sa jag sammanbitet.
Martin fnös.
"Jo du, jag ska röra dig. Och ingen kommer höra dig skrika för vi är mitt ute i ingenstans och dina vänner bryr sig inte" sa han och höjde ett ögonbryn.
Jag skulle precis springa ifrån honom när han hårt greppade tag i min arm.
"Och tro inte att du kan rymma" sa han hotfullt.

Tårarna kröp fram. Hjärtat började slå hårt och paniken steg.
Martins läppar pressades mot mina. Jag kysste honom inte tillbaka, och därför slog han mig efter kyssen. Tårarna började rinna.
"Snälla" mumlade jag svagt mellan kyssarna.
Jag försökte dra mig undan, sparkas och slåss, men han var mycket starkare än mig och det visste jag redan från förra gången.

Hans läppar letade sig ner för min hals. Han drog hetsigt av min tröja så att den gick sönder och slängde iväg den. Han började klämma på mina bröst. Jag skrek av smärta.
"Håll käften" röt Martin.
Men jag gjorde inte som han sa. Jag fortsatte skrika. Jag ropade på hjälp och skrek allt jag hade.

•••
Hmm... hur ska detta sluta? Och vad tycker ni om Martin? Kommentera!!!!
Puss & kram <3