sommarnätter

Kapitel 43

Öppningen till tältet öppnades och Luke stack in sitt huvud. Jag torkade snabbt mina tårar och vände bort huvudet.
"Ida, kan jag få prata med Agnes?" frågade Luke lågt.
Jag skakade på huvudet, men Ida verkade inte se det för hon reste sig upp och gick ut ur tältet. Luke tog ett djupt andetag innan han stängde öppningen. Han kom närmare mig och satte sig bredvid mig. Jag låg med huvudet ner i kudden.
"Agnes?" mumlade Luke.
Jag skakade återigen på huvudet.
"Kan du sätta dig upp? Snälla?" bad han.

Efter några sekunder av tvekande så satte jag mig upp. Jag torkade mina tårar och även jag tog ett djupt andetag. Min blick mötte Lukes blick.
"Ashley berättade vad de hade sagt" började Luke lågt.
"Om du nu trodde på det och blev så ledsen över det, varför sa du inget?" frågade han.
Jag svarade inte. Jag hade inget bra svar.
"Hur kan du tro det ens? Har jag inte visat att jag är intresserad av dig på riktigt? Har jag inte visat att jag älskar dig?" fortsatte Luke, aningen frustrerat.
Jag skakade på huvudet och suckade.
"Jag vet inte" mumlade jag lågt.
"Agnes, jag älskar dig" sa Luke med en allvarlig ton.
Jag brast ut i gråt.
"Men hur ska jag kunna tro på det, Luke? Martin sa exakt likadant" utbrast jag.
Luke såg på mig oförstående.
"Hur ska jag kunna veta att du inte lämnar mig när vi åker hem? Hur ska jag kunna veta att du inte bara är ute efter sex? Hur ska jag kunna veta att du verkligen älskar mig på riktigt?" fortsatte jag.
Luke skakade på huvudet.
"För att jag inte är Martin. Jag tänker inte lämna dig, jag skiter i om vi har sex eller inte och jag älskar dig mer än vad du någonsin kan föreställa dig" sa han mjukt.
Han tittade på mig med en medlidande blick en lång stund innan han drog in mig i hans famn.
"Jag vet att det är svårt, men du måste kunna lita på folk, trots att Martin gjorde som han gjorde. Du måste gå vidare" viskade han i mitt öra under kramen.
Jag drog mig ur hans famn och slog ut med händerna.
"Jag försöker! Jag gör allt jag kan för att kunna lita på dig, jag vill så gärna kunna lita på dig. Men det går inte, Luke. Jag kan inte lita på dig" utbrast jag frustrerat. Mina tårar sprutade, mitt hjärta dunkade hårt och mina läppar darrade.
"Agnes, lugna ner dig" sa Luke lugnt, men jag såg att hans blick var orolig. Jag skakade på huvudet.
"Allt är mitt fel! Jag ska alltid förstöra allting. Jag hatar mig själv. Jag..." utbrast jag.
"Sluta" avbröt Luke bestämt.
Jag tystnade.
"Du har inte förstört något, Agnes. Jag är kvar. Och jag kommer inte lämna dig. Hur mycket du än skriker, hur dåligt du än mår. Jag kommer aldrig lämna dig. Hör du det? Aldrig. Jag lovar" sa han skarpt.
Jag begravde mitt ansikte i mina kupade händer.
"Du förstår inte, Luke. Det är jag som är förstörd" viskade jag svagt.
Luke omfamnade mig. Jag grät ut mot hans tröja.
"Låt mig göra dig hel igen då. Snälla. Släpp in mig i ditt liv. Låt mig hjälpa dig" viskade Luke mjukt.

Efter några minuter så la sig Luke ner och jag följde automatiskt efter eftersom han höll om mig. Vi låg på sidan båda två och Luke höll om mig stadigt. Mitt ansikte låg mot hans bröstkorg och mina tårar föll mot hans tjocktröja.
Jag tog ett djupt andetag och andades in hans goda doft. Jag kände mig trygg i hans famn. Och jag älskade honom med hela mitt hjärta. Men kunde jag lita på honom?

•••
Vad tror ni? Kan Agnes lita på Luke? Eller är det något lurt med den killen? Kommentera!!! Och glöm inte att berätta vad ni tycker om boken!!!
Puss & kram <3