sommarnätter

Kapitel 25

"Din fucking idiot!" hörde jag plötsligt Luke skrika.
Jag pustade ut. Luke var här, jag var trygg.
Men Martin ignorerade Lukes skrik. Han fortsatte försöka knäppa upp mina byxor.
Luke kom snabbt fram till oss. Våldsamt tog han tag i Martin och drog undan honom med all kraft han hade.
Jag sjönk ner och kurade ihop mig. Tårarna fortsatte rinna trots att jag var i säkerhet. Jag sträckte mig efter min tröja men insåg snabbt att den var sönder. Med en suck kurade jag ihop mig ännu mer. Jag skakade av både kyla och rädsla. Att det nästan hände igen. Att jag var så dum som trodde att Martin faktiskt hade ändrats och bara ville prata med mig.

Jag vände upp blicken när jag hörde slag. Luke satt över Martin och slog honom med knytnäven, gång på gång. Jag suckade och vände bort blicken. Jag hatade när folk slogs, men i det här fallet brydde jag mig inte om hur mycket Luke slog Martin. Han förtjänade varenda smäll han fick.
"Ditt jävla äckel! Hur i helvete kan du göra något sådant? Fyfan" utbrast Luke mellan slagen. Han var extremt arg. Jag hade aldrig sett honom så arg och vild. Det var nästan att jag blev lite rädd för honom. Men återigen, Martin förtjänade det. Och jag visste att Luke aldrig skulle skada någon om de inte förtjänade det.

Martin var till sist helt nedslagen och nästintill avsvimmad. Luke klev av honom och vände sig mot mig.
Mina tårar hade äntligen slutat rinna, men jag skakade fortfarande. Mitt hjärta slog till tusen och jag fick inte fram ett enda ord.
Luke kom fram till mig. Han såg att jag bara hade bh på mig så han drog av sin tjocktröja. Han hukade sig ner mittemot mig och trädde tjocktröjan över mitt huvud. Jag satte försiktigt på mig den och andades in Lukes trygga doft.
Han böjde sig fram mot mig och omfamnade mig. Jag tryckte mitt ansikte mot hans bara bröstkorg och höll om honom hårt.
Mina tårar började återigen rinna. Jag suckade förtvivlat. Luke strök sin hand över min rygg och hyschade i mitt öra. Han viskade gång på gång att allt skulle bli bra, men jag tvekade på hans ord.
Han drog sig till slut ifrån kramen. Hans blick sökte sig efter min och jag lät honom möta den. Försiktigt torkade han mina tårar med hans tumme.
"Förlåt att jag släppte iväg er. Förlåt att jag inte kom tidigare" viskade han. Jag skakade på huvudet.
"Ida och Gustav kom tillbaka och Ida frågade vart du var och när jag berättade blev hon galen och berättade för mig att han har.. ja, gjort detta förut. Hon ropade upp alla från vattnet, men jag sprang iväg direkt. Alla andra är ute och letar fortfarande så jag måste ringa dem, okej?" förklarade Luke lugnt och sansat med blicken fäst vid mina ögon. Jag nickade sakta.
Ännu en gång kramade han om mig. Under kramen ringde han upp Ida och berättade att han hade hittat mig och att han skulle ta mig tillbaka till tältplatsen. Sedan ringde han upp Filip och bad honom ta med Martins kompisar hit.

När han hade lagt på släppte han från kramen igen. Han reste sig upp medan han höll i mig så att jag också var tvungen att resa mig upp. Hans blick granskade mig och min gylf fångade hans intresse. Han log snett mot mig innan han försiktigt drog upp dragkedjan och knäppte knappen.
Det hade kommit nya tårar som sakta rann ner för mina kinder. Luke flyttade upp blicken mot mitt ansikte. Hans blick följde mina tårar innan han tog upp handen och torkade bort dem igen.
"Gråt inte, min fina. Han är inte värd dina tårar" viskade han och pussade mig mjukt på pannan.
"Jag känner mig så äcklig" viskade jag svagt. Jag blev förvånad av mig själv att jag ens kunde få ur mig ord.
"Det är inte du som är äcklig, verkligen inte. Det är Martin som är äcklig, riktigt äcklig" sa Luke. Han omfamnade mig igen.

Jag hörde steg bakom oss. Luke drog sig ur kramen och greppade tag i min hand istället.
Filip kom gåendes med Martins två kompisar.
"Ta er idiot till vän och försvinn. Vi vill aldrig mer se er. Och hälsa honom att om han så gott som närmar sig Agnes så kommer jag personligen se till att det slutar värre än vad det gjorde den här gången" sa Luke hotfullt.

Luke började gå och drog med mig, då vi fortfarande höll i hand. Han drog mig närmare mot honom och la sin arm över mina axlar.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel.
"Tack för att du räddade mig" mumlade jag lågt.
"Jag skulle aldrig låtit det hända från första början" svarade Luke. Jag skakade på huvudet.
"Du kan inte tänka så, du kommer knäcka dig själv. Jag klandrade mig själv för Martins våldtäckt i ett helt år innan jag till slut insåg att det inte var mitt fel trots allt" berättade jag, fortfarande lika lågt och svagt som innan.
"Hur gammal var du när det hände?" frågade Luke lågt.
"Tretton" mumlade jag.
"Och Martin?"
"Femton"

Vi kom fram till de andra. De satt vid elden helt tysta. Alla reste sig upp när jag och Luke kom gåendes.
Ida kom fram mot mig. Luke släppte mig och lät mig omfamnas av Ida istället.
"Förlåt, förlåt, förlåt" viskade hon och kramade om mig hårt.
"Sluta" mumlade jag.

•••
Drama.. hur tycker ni att Luke reagerade och tog hand om situationen? Tror ni att Martin försvinner nu eller kommer han komma tillbaka? Kommentera!!!!
Puss & kram <3