sommarnätter

Kapitel 31

När jag, Luke, Ida och Gustav kom tillbaka till tälten hade alla andra gått och lagt sig.
"Jag skulle ju prata med Ashley" muttrade Ida. Jag gav henne en anklagande blick.
"Nej, släpp det. Snälla, gör ingen stor grej av det" sa jag. Ida höjde ögonbrynen mot mig.
"Agnes? Hon ljög för Gustav om mig för att sabotera vårt förhållande" utbrast hon irriterat.
Både Gustav och Luke stod bredvid oss och följde konversationen med sina blickar. Ingen av dem hade lust att dra sig in.
"Inte ikväll i alla fall" sa jag med en menande blick i hopp om att hon skulle sova på saken och inte vara lika arg imorgon.

Luke harklade sig för att avbryta min och Idas konversation.
"Hur sover vi inatt?" frågade han och höjde ögonbrynen.
"Jag sover med Ida i alla fall" sa Gustav och vände blicken mot Ida som log.
"Bra för jag vill sova med Agnes" svarade Luke och drog med mig in till hans och Gustavs tält.
Vi slängde oss ner på madrassen på marken och vände oss mot varandra. Varsitt leende spred sig på våra läppar.
"Godnatt, min allra finaste, vackraste Agnes" viskade han mjukt med blicken fäst vid min.
"Godnatt, min allra finaste, vackraste Luke" viskade jag tillbaka.
Vi möttes i en mjuk kyss innan jag vände mig om och han omfamnade mig.
Jag kunde inte låta bli att spänna kroppen när han la sina armar om mig och tryckte sin kropp mot min. Trots att jag visste att Luke aldrig skulle göra något sådant som Martin gjorde och trots att jag litade till hundra procent på Luke så kunde jag inte slappna av. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på vad Martin hade gjort mot mig.

Luke kände direkt att jag spände mig så han släppte mig sakta.
Jag bet mig i läppen och blundade hårt, hoppades på att han inte skulle fråga.
"Agnes?" mumlade han lågt.
Jag suckade för mig själv innan jag vände mig mot honom.
"Hur är det?" frågade han mjukt.
"Bra" mumlade jag utan att se honom i ögonen. Det kunde jag inte, för jag ljög.
"Agnes" mumlade Luke igen. Han sökte sig efter min blick. Tillslut lät jag honom möta den.
"Hur är det, på riktigt?" frågade han med en allvarlig, men ändå mjuk och omtänksam, ton.
Jag svalde hårt. Hur mycket jag än ville så kunde jag inte slita bort blicken från hans. Det var som att den satt fast. Det kändes som att han kunde se rakt igenom mig. Han kunde se alla mina känslor, alla mina rädslor, alla mina hemligheter.
"Jag kan inte sluta tänka på Martin, på vad han gjorde.." mumlade jag lågt.
Luke svarade inte. Hans blick låg fäst vid min och jag kunde inte annat än att tala sanning.
"Jag hade förträngt minnena han gav mig förra gången. Jag hade slutat känna mig otrygg när någon rörde vid mig. Men så kom han tillbaka och väckte upp alla minnen och tankar igen" viskade jag med gråten i halsen. Mina ögon var glansiga.
Det var tyst ett bra tag. Luke sträckte sig efter min hand. Han omfamnade den.
"Du vet väl att jag aldrig, aldrig skulle göra något som skadar dig eller får dig att må dåligt?" viskade han mjukt.
Där brast det. Mina tårar började rinna, okontrollerbart.
"Det är just det som är grejen!" utbrast jag.
Lukes oroliga och frågande blick granskade mig. Han torkade mina tårar.
"Jag vet att du aldrig skulle göra något sådant, jag vet att du är en bra kille och jag vet att jag kan lita på dig till hundra procent. Och därför blir jag såhär ledsen när jag inser att jag ändå inte kommer kunna känna mig trygg med dig på ett bra tag, på grund av vad Martin gjorde. Han har förstört mig, igen" förklarade jag.
Tårarna sprutade åt alla möjliga håll. Mitt hjärta slog till tusen och jag började få svårt att andas. Jag började hyperventilera och satte mig upp för att få kontroll över andningen igen. Men det gick inte. Jag hade fått en panikattack.

Jag kände hur Luke omfamnade mig, hårt och stadigt. Han la mitt huvud mot sin bröstkorg och viskade saker i mitt öra. Men jag kunde inte höra ett ord av vad han sa.
Paniken steg i kroppen av hans beröring. Jag kände mig otrygg och började skrika rätt ut. Dock var var mitt huvud pressat mot Lukes bröstkorg så mitt skrik hördes inte så mycket.
Men Luke släppte mig inte. Han höll fortfarande fast mig i hans grepp, vilket bara gav mig mer panik.

Tillslut lugnade jag ner mig. Jag började känna mig allt mer trygg i Lukes famn. Jag märkte att ingenting hände mig, att han faktiskt bara försökte hjälpa mig.
Mina tårar slutade rinna och mina hjärtslag minskade tempot, men mina andetag var fortfarande ojämna och hackiga och jag skakade.

Luke släppte inte greppet om mig förrän jag hade lugnat ner mig helt och hållet. När mina andetag var jämna och normala och min kropp hade slutat skaka så släppte han försiktigt sitt grepp om mig. Hans blick mötte min, men jag slog ner blicken i marken direkt. Jag skämdes.
Lukes fingrar placerades under min haka. Han tryckte försiktigt upp mitt huvud så att jag var tvungen att se honom i ögonen.
"Hur är det nu?" frågade han mjukt.
Han strök sin hand upp längs mina kindben och placerade den längs min kind.
"Bättre, tack" mumlade jag lågt.
Luke log svagt mot mig.
"Känner du dig fortfarande otrygg med mig?" frågade han.
Jag skakade sakta på huvudet. När jag kände efter så insåg jag att jag inte gjorde det längre. Han hade sin hand på min kind och jag var helt avslappnad. Jag antog att eftersom Luke inte släppte taget om mig när jag hade min panikattack så lärde sig min kropp att slappna av i hans famn.
Ett svagt leende spred sig på mina läppar.

•••
Sorry för att jag uppdaterar så sent, jag skulle uppdaterat tidigare idag men jag har suttit med en uppsats, som ska vara inskickad innan midnatt, heeela kvällen... men nu är jag klar och ni får ert kapitel som jag lovade!!
Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3