sommarnätter

Kapitel 53

Luke öppnade sakta sina ögon. Han såg sig förvirrat omkring och mötte min blick. Jag log mot honom, men han log inte tillbaka.
Hans blick förflyttade sig mot de andra. Vi hade precis vaknat allihopa. Det var tidig morgon och vi hade bara sovit några få timmar utan tält eller sovsäckar eftersom man egentligen inte fick tälta i parken.

Gustav såg att Luke vaknade och reste sig upp. Han kom emot oss och satte sig ner bredvid mig.
"Det var på tiden" mumlade han.
Luke reste sig försiktigt upp så att han satt. Han masserade sina tinningar och svor för sig själv.
"Vad hände igår?" frågade han lågt. Han vägrade möta min blick.
"Du drack, Luke, nästan en hel vodkaflaska. Sedan var du lagom trevlig" sa Gustav, första meningen med en allvarlig röst och andra meningen med ironi.
Luke suckade.
"Helvete, varför stoppade du mig inte? Du vet ju vad som händer när jag dricker" sa Luke.
"Jag, Filip och Douglas försökte i flera timmar. Tillslut fick vi hämta Agnes som lyckades prata dig ur drickandet" sa Gustav och vände blicken mot mig. Han log tacksamt. Jag bet mig i läppen och vände blicken mot Luke.
"Kom" mumlade Luke med blicken fäst vid mig. Han reste sig försiktigt upp och jag gjorde detsamma. Luke började gå och jag följde efter.
Jag var förvånad över att han ens kunde gå med tanke på hur berusad han var kvällen innan.

Vi stannade vid en parkbänk som stod precis framför dammen i parken. Luke satte sig ner i ena änden. Jag satte mig i andra.
"Förlåt att du fick se mig sådär igår" mumlade Luke tillslut. Hans blick svepte ut över dammen. Han ville inte möta min blick.
"Förlåt för att jag svek dig så du kände att du var tvungen att dricka" mumlade jag tillbaka. Luke skakade på huvudet.
"Såhär, Agnes. Jag kände mig absolut sviken av dig igår när du berättade om Wille. När du berättade så brast mitt hjärta. Dels för att du faktiskt var otrogen, men mest för att du inte vågade berätta för mig tidigare och för att du ljög för mig" började Luke lågt.
Vi såg inte på varandra utan bådas blickar låg ut mot dammen.
"Jag älskar dig. Jag älskar dig så sjukt mycket och därför blev jag riktigt besviken. Jag mådde så dåligt. Tankarna började snurra och minnen från min lillasysters bortgång kom tillbaka eftersom jag inte hade känt mig så krossad någon annan gång. Jag gick iväg och köpte till mig en vodkaflaska och sjönk ner mot muren. Och resten av kvällen är suddig" fortsatte han.
Jag hade svårt att hålla mig från tårar.
"Jag vet att du tycker att det är ditt fel, men det är det inte. Det du måste förstå är att jag är förstörd sedan tidigare. Visst, du sårade mig, men jag skulle aldrig reagerat så hårt om det inte vore för min bakgrund, och den är verkligen inte ditt fel" förklarade Luke lågt.
Jag svalde hårt. Skulle det som hände igår hända varje gång jag gjorde ett litet misstag? Skulle jag behöva oroa mig för att göra något fel och därmed få Luke att dricka sig medvetslös? Jag visste inte om jag klarade av den tyngden på mina axlar.

"Förlåt, verkligen. Jag anar att du inte mår så bra efter vad du fick se igår" mumlade han efter några tysta minuter.
"Det är lugnt. Douglas berättade om dina alkoholproblem och om varför du betedde dig som du gjorde" sa jag.
Det blev tyst igen.
"Jag bara.." började jag, men ångrade mig och avbröt mig själv.
Luke vände sig äntligen mot mig. Jag vände mig mot honom och våra blickar möttes.
"Vadå?" frågade han mjukt och borrade in sin blick i min.
Jag skakade på huvudet och slog bort blicken.
"Snälla, prata med mig. Jag skäms, Agnes" bad Luke viskandes.
"Hur ska vi kunna vara tillsammans om det kommer bli såhär varje gång jag gör något fel? Jag klarar inte av att ha det hängandes över mina axlar" sa jag, rakt på sak.
Luke skakade på huvudet.
"Det kommer inte bli såhär varje gång. Förklaringen till varför det blev såhär igår är inte bara att jag var sårad, utan det ligger mer bakom. Hela den här resan har varit känslosam och händelserik. Jag har inte haft tid att bearbeta allt som hänt och igår brast det. Allt blev bara kaos och jag kunde inte fokusera. Det kommer bli annorlunda hemma. Jag vet vad alkohol gör mot mig och att jag ska hålla mig undan, men igår blev det alldeles för mycket för att jag skulle klara av att vara nykter" förklarade Luke.
Han försökte gång på gång möta min blick, men jag vägrade.
"Snälla, Agnes. Jag lovar att det inte kommer hända igen" bad han när jag inte svarade. Jag bet mig i läppen.
"Jag älskar dig, Agnes, så sjukt jävla mycket" viskade han. Hans röst var spräcklig och skär. Han var nära till tårar och likaså jag.

•••
Näst sista kapitlet!!!! Tror ni att Agnes och Luke löser det?? Kommentera!!!!
Puss & kram <3