sommarnätter

Kapitel 33

Efter middagen satt vi som vanligt runt elden. Det var mörkt runt omkring oss, men eldens sken lyste upp oss alla.
När konversationen dog ut blev det en total tystnad.
"Nej, nu vill vi höra sång, Luke!" utbrast Filip och slog händerna i knät.
Luke, som satt bredvid mig, skrattade lite löst och skakade på huvudet.
"Jo, komigen!" utbrast alla andra tjatandes.
"För min skull?" viskade jag i hans öra.
Luke suckade tröttsamt, men jag kunde se ett litet leende på hans läppar. Han reste sig upp och gick iväg för att hämta gitarren.

"Vilken låt då?" frågade Luke när han hade satt sig ner bredvid mig igen. Han stämde gitarren medan han väntade på svar.
"Välj själv" sa Filip.
Luke tänkte efter ett tag. Hans leende tonades bort innan han började fingra på gitarren.
"I'd like, to say, I'm ok, but I'm not. I try, but I fall, close my mind, turn it off. But I can't be sober, I cannot sleep. You've got your peace now, but what about me?" började Luke sjunga. Hans röst var svagare, skärare än vanligt.
"Thought we had the time, had our lives, now you'll never get older, older. Didn't say goodbye, now I'm frozen in time, getting colder, colder. One last word, one last moment, to ask you why, you left me here behind. You said you'd grow old with me" fortsatte han sjunga.
Hans blick som annars brukade svepa över oss andra medan han sjöng låg istället fäst vid gitarren. Jag märkte att något var fel.
"We had plans, we had visions. Now I can't see ahead. We were one, we were golden, forever you said."
Jag försökte möta hans blick, men han vägrade. Han tog ett djupt andetag i pausen innan han fortsatte med sista stycket;
"But I can't be sober, I cannot sleep. You've got your peace now, but what about me?"

Alla började applådera, men jag satt tyst och studerade honom. Hans blick var fortfarande fäst vid gitarren.
Utan att säga något och utan att möta någons blick, reste han sig upp och gick iväg med gitarren. Allas blickar följde honom. Jag bet mig i läppen och studerade hans rörelser med en orolig blick.
Han la in gitarren i tältet. Jag förstod då att han bara skulle lämna gitarren och sedan komma tillbaka, inget konstigt. Men så blev det inte. Istället vände han sig åt andra hållet och började gå rakt ut i skogen i rask takt.
Alla utbytte förvånade och oförstående blickar med varandra. Jag reste mig upp och sprang efter Luke. Han hade redan hunnit långt in i den kolsvarta skogen.
Jag var egentligen mörkrädd, men Luke gick före alla rädslor i världen. Han behövde mig.

Eftersom det var becksvart så var jag tvungen att lyssna efter fotstegen. Efter några långa sekunder kunde jag urskilja en gestalt i mörkret. Jag sprang snabbt fram mot Luke och drog tag i hans axel. Förvånat vände han sig om. Mina ögon hade vant sig vid mörkret och trots att det inte fanns lysen av något slag runt omkring oss kunde jag se hans ansikte, hans tårfyllda ögon.
"Luke" viskade jag och drog in honom i min famn. Jag höll om honom, stadigt.
Hans tårar föll ner på min axel. Jag hörde tydliga snyftningar.
"Jag saknar henne, jag saknar henne så mycket. Det gör så ont" viskade han gråtandes.
Trots att jag inte förstod vad han pratade om så sa jag ingenting. Jag bara lät honom gråta ut.
"Jag förstår inte hur hon kunde göra så mot mig? Mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen. Jag är förstörd, psykiskt förstörd. Hon förstörde mig" fortsatte han.
Jag fortsatte bara lyssna. Jag anade att han pratade om något ex. Och även om jag inte var så intresserad av att höra om hans gamla ex så lät jag honom fortsätta. Han behövde mig och då skulle jag finnas där för honom. Oavsett vad det gällde.
"Vi skulle hålla ihop livet ut. Det var meningen. Jag skulle skydda henne från allt ont. Men jag lyckades inte. Allt är mitt fel. Och jag hatar det" utbrast Luke.
Hans snyftningar blev allt mer intensiva. Han höll på att tappa det helt, som jag gjorde kvällen innan.
"Luke" sa jag och släppte från kramen. Jag höll i hans axlar och försökte möta hans blick.
"Luke" upprepade jag mig, lite skarpare. Hans rödgråtna ögon mötte mina.
"Ta det lugnt" viskade jag.
Luke nickade sakta. Hans tårar rann fortfarande ner för hans kinder men han började ta djupa andetag. Jag hjälpte honom att hitta tillbaka till andningen genom att tydligt visa när han skulle andas in och ut.

Tillslut hade han lugnat ner sig. Han var fortfarande ledsen och några enstaka tårar rann ner för hans kinder, men han var tillbaka vid medvetandet.
"Kom" sa jag mjukt och satte mig ner. Luke gjorde detsamma så vi satt mittemot varandra. Jag sträckte mig efter hans hand och tog jag i den. Lukes blick granskade våra händer. Han log svagt.
"Hur är det?" frågade jag mjukt.
Luke skakade på huvudet. Han vände upp blicken mot mig.
"Jag valde fel låt, den som jag sjöng har allt för hemska minnen" mumlade han lågt.
"Har det att göra med det du sa till mig när du tröstade mig? Det där som jag tog upp imorse? Att du har blivit sårad av någon du älskar?" frågade jag.
Luke nickade sakta. Hans blick gled ner på våra händer igen.
"Berätta. Du sa själv att man måste prata om det som tynger ner en" sa jag medan jag strök hans handrygg med min tumme.
Det var tyst ett bra tag. Gång på gång såg jag hur Luke var på väg att säga något, men ångrade sig i sista sekund.

"Jag sjöng den låten på min lillasysters begravning" mumlade han tillslut.
Jag svalde hårt och kände hur tårarna var på väg. Luke vände sakta upp blicken mot mig. En tår rann ner för hans kind.
"Hon tog självmord för lite mer än ett år sedan" viskade han svagt.

Jag och Luke satt kvar i skogen och pratade om hans lillasyster i en timme ungefär.
När Luke hade berättat hur han kände och jag hade försökt få honom på bättre humör så begav vi oss tillbaka. Luke mådde bättre så jag var nöjd.
Hand i hand gick vi fram till de andra. Deras blickar granskade oss noga. Vid det här laget visste alla att jag och Luke var tillsammans, så det var inte därför de stirrade. Jag anade att det var på grund av våra rödgråtna ögon. Men jag brydde mig inte. De fick undra om de nu undrade. Huvudsaken var att Luke mådde bra.

•••
Ett känslomässigt kapitel.. hoppas att ni gillar det!! Vill även tipsa om låten som Luke sjunger i detta kapitel, den heter You Said You'd Grow Old With Me av Michael Schulte, såååå bra!!!
Kommentera gärna vad ni tycker om boken så blir jag glad!!
Puss & kram <3