sommarnätter

Kapitel 26

Efter en lång kram satte vi oss ner vid de andra runt elden. Jag satt bredvid Ida, mittemot Luke. Filip hade kommit tillbaka utan Martin och hans vänner, tack och lov.

Stämningen var aningen tryckt i början, men lättades ganska snabbt. Konversation efter konversation rullade på. Jag satt dock tyst och tittade in i elden. Jag visste att alla slängde blickar på mig gång på gång för att se att allt var bra, men det var det självklart inte.
Lukes blick var fäst vid mig hela tiden, jag kände det på mig. Ida höll min hand och hade gjort det enda sedan vi släppte från kramen.

Till slut vände jag upp blicken. Istället för att stirra in i elden följde jag konversationen med blicken och såg på den personen som pratade. Men jag kunde inte lyssna på konversationen. Jag hörde ingenting eftersom jag inte koncentrerade mig alls. Mina tankar var någon helt annanstans. På Martin, på händelsen. Både den första och den som nyss hade hänt. Tårarna yttrade sig snabbt. Jag trodde att jag kunde hålla igen eftersom jag redan hade gråtit ett bra tag, men det kunde jag inte.
Jag lossade min hand från Idas grepp om den och reste mig upp. Förgäves försökte jag torka mina tårar medan jag sprang in i tältet.

Jag slängde mig ner på mage och begravde mitt ansikte i kudden. Tack vare kudden hördes inte mina extrema hulkningar av gråtattacken.
Sekunder senare hörde jag hur öppningen till tältet öppnades och stängdes.
Jag kände hur ett par starka armar omfamnade mig. Han höll om mig hårt.
"Jag vet, jag vet" mumlade Luke lågt.
Jag vände mig hastigt om mot honom och satte mig upp.
"Nej, du vet inte. Och Ida vet inte heller. Ingen vet hur det känns" utbrast jag irriterat. Mina tårar forsade. Jag drog händerna över mitt ansikte och skrek till av frustration.
"Jag mår så dåligt, Luke. Jag mår så dåligt" viskade jag.
Luke nickade sakta. Han drog in mig i hans famn och jag fick gråta ut mot hans bröstkorg.

Efter några minuter hade jag lugnat ner mig.
Jag låg ner på rygg och stirrade upp i tältets tak. Luke halvlåg bredvid mig. Hans blick granskade mitt ansikte och hans fingrar lekte med hårslingor från mitt hår.
"Jag vet inte exakt hur du känner dig just nu, det gör jag inte. Men jag vet hur det känns att bli sårad psykiskt, av någon man brukade stå nära, någon som man älskade" mumlade Luke.
Jag vände blicken mot honom men han vägrade möta min blick. Han följde istället sin hands rörelser med blicken.
"Jag vet hur det känns att vara med om något hemskt som man inte kan berätta för någon, som man inte har någon att prata om det med, ingen som förstår" fortsatte han lågt.
Jag svalde hårt. Lukes ögon vattnades. Jag såg på honom att han inte gillade att prata om detta.
"Jag vet hur det känns när någon har fått en att må så dåligt, så dåligt som man inte ens trodde var möjligt" viskade han.
En ensam liten tår föll ner på kudden precis bredvid mitt huvud.
"Jag vet hur det känns när man verkligen tror att det som hände var ens eget fel och man skäms över att det har hänt, man skäms över sig själv" viskade han.
Hans röst blev lägre och lägre, svagare och svagare.
Han harklade sig och torkade bort sina tårar.
"Så jag vet, Agnes. Jag förstår hur det känns. Du kan prata med mig, det kan du. Jag vill att du pratar med mig, för man måste prata med någon efter sådana här händelser. Annars mår man ännu sämre. Tro mig, jag vet" sa han och vände till sist blicken mot min.

Jag var tyst ett bra tag. Det var han också. Vi bara låg där med blickarna fästa vid varandras.
"Jag vet inte vad Ida berättade, men Martin våldtog mig när jag var tretton år. Vi var tillsammans och allt var jättebra, men en dag efter skolan så ville han ha sex med mig. Jag sa nej eftersom jag bara var tretton och det blev han inte så glad över. Han tvingade mig till sex och slog mig så fort jag protesterade" berättade jag lågt.
Luke sa inget. Han bara lyssnade.
"Tingsrätten tyckte inte att det fanns tillräckligt med bevis för att Martin skulle kunna fällas. Ändå var min kropp blåslagen och jag talade sanning. Men det fanns inga vittnen och Martin berättade en helt annan sida av historien. Så varför tro på offret? Som dessutom var tjej och 'osäker i sig själv', som de påstod. Så han gick fri från allt som han var skyldig till" fortsatte jag berätta.
"Sedan dess har jag hållit mig undan från honom. Som tur är gick vi inte i samma skola och vi bor på olika sidor om stan, men trots det är jag alltid rädd när jag går ut. Jag är rädd att träffa honom igen. Jag är rädd att han ska göra något mot mig som får mig att må så dåligt igen. Och han lyckades igen idag, trots att det inte gick så långt som förra gången" fortsatte jag lågt.
Luke lyssnade fortfarande. Hans blick sökte sig gång på gång efter min.
"Efter våldtäckten blev jag däremot 'osäker i mig själv' som tingsrätten påstod att jag var redan innan. Jag ansåg att allt var mitt fel. Jag föll för honom, litade blint på honom. Jag var rädd, stannade inomhus på all min fritid. Jag isolerade mig från omvärlden i ett helt år. Visst, jag gick i skolan, men direkt efter gick jag hem och satt på mitt rum. Ingen av mina vänner förstod hur jag kände mig. Jag kände mig äcklig, blåögd och trasig, och det var jag ju också. Ida stöttade mig däremot. Även om hon inte förstod så fanns hon alltid där för mig och det är jag tacksam över för jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne" sa jag. Min svaga röst blev allt mer klar och självsäker.
"Mamma och pappa märkte att jag inte mådde bra så de satte mig i terapi. Jag fick mycket hjälp och kunde tillslut, efter mycket om och men, stå på egna ben igen och inte känna mig äcklig, blåögd och trasig. Jag förstod att ingenting av det hela var mitt fel och jag förstod att Martin var en idiot som inte skulle få trycka ner mig på det sättet han hade gjort. Jag lärde mig hur jag skulle bli säker i mig själv, hur jag skulle kunna älska mig själv igen.
Och jag är klar med terapin. Jag gick på mitt sista möte innan sommarlovet. Men nu känns det som att jag måste gå tillbaka. För Martin har återigen fått mig att må så dåligt. Trots att det inte hände något allvarligt. Det är mer hela grejen som får mig att tveka på mig själv. Hur kunde jag låta en person som förstört mitt liv så pass mycket komma in i mitt liv igen? Han lyckades förstöra mig igen. För jag känner mig exakt som förra gången. Äcklig, blåögd, trasig och osäker i mig själv" avslutade jag.
Mina tårar hade slutat rinna. Jag var inte ledsen längre. Jag var besviken och arg, men inte ledsen.

•••
Här får ni ett kapitel där både Luke och Agnes öppnar upp sig, hoppas ni gillar det!! Vad tror ni Luke pratar om? Har ni några tankar?
Kommentera vad ni tycker!!
Puss & kram <3