sommarnätter

Kapitel 42

Jag och Luke kom tillbaka till tältplatsen där de andra satt runt elden.
Jag klämde åt Lukes hand extra hårt när vi närmade oss dem.
En stel tystnad låg över oss alla. Jag och Luke satte oss ner vid elden. Våra blickar studerade de andra. Filip satt med ett höjt ögonbryn mot Ashley, Emily och Joanna, som om han väntade på att de skulle säga något.
"Agnes.." mumlade Ashley tillslut. Jag skakade på huvudet.
"Det är Ida ni ska säga förlåt till" mumlade jag.
"Och dig. Förlåt för det vi sa om.." sa Ashley, men hon avbröt sig själv på slutet när hon insåg att Luke satt bredvid mig.
"Ja, du vet" fortsatte hon lågt. Jag nickade sakta.
Lukes blick brände på mig, men jag ignorerade den.
Han lutade sig mot mig.
"Vad sa de till dig?" viskade han mot mitt öra. Jag skakade bara på huvudet utan att svara.

Ida och Gustav kom gåendes. De höll varandra i handen och hade varsitt leende på läpparna, men så fort de fick syn på alla andra dog deras leenden.
Samma stela tystnad, som jag och Luke hade utsatts för, kom tillbaka.
"Förlåt om jag har gjort något som har fått dig att tro att jag vill hålla på eller vill förstöra mellan dig och Gustav. Verkligen, förlåt" sa Ashley efter några långa sekunder av tystnad. Ida nickade sakta.
"Och förlåt för det andra vi sa, vi skulle inte lagt oss i. Vi är glada för er skull" sa Emily, riktat mot både mig och Ida. Jag och Ida log svagt.
"Förlåt att jag drog upp allt från första början" sa Ida.
"Förlåt att jag drog upp det andra och då förvärrade bråket istället för att avsluta det" mumlade Joanna.
"Förlåt att jag var otrevlig" sa jag.

Alla hade sagt förlåt och allt kändes bättre.  Förutom det med Luke. Jag var fortfarande tveksam.
Det blev inte mycket roligare den kvällen. Konversationerna dog ut snabbt och de flesta satt bara tysta utan att ens delta i samtalet. Jag var en av dem. Luke också. Han satt bara och tittade på mig. Han försökte gång på gång ta tag i min hand, men jag hittade alltid någon ursäkt, som att dra handen genom håret just då, eller klia mig i ögat, fixa skon, vila huvudet i handflatan och så vidare.
Tillslut orkade jag inte låtsas mer. Jag reste mig upp och gick fram till Ida som satt bredvid Gustav. Jag hukade mig ner framför henne.
"Kan vi sova tillsammans inatt? Och gå och lägga oss typ nu?" viskade jag och bet mig i läppen. Ida slängde en blick mot Luke som säkert stirrade på mig. Jag gav Ida en bedjande blick när hon vände tillbaka sin blick mot mig.
"Självklart" svarade hon och log varmt.
Vi reste oss upp samtidigt.
"Vi går och lägger oss, godnatt" sa Ida. Jag såg Lukes frågande och förvirrade blick, men jag ignorerade honom.
Alla, utom Luke, svarade godnatt och jag och Ida gick och la oss i vårt tält.

"Berätta" sa Ida när vi hade lagt oss ner under våra täcken.
"Vad sa Gustav till dig?" frågade jag för att jag inte riktigt ville prata om varför jag var ledsen.
Ida skakade på huvudet.
"Som om Luke inte berättade" sa Ida och skrattade. Jag bet mig i läppen.
"Berätta nu" fortsatte hon.
"Du vet det där Ashley, Emily och Joanna sa? Det där om att Luke och Gustav bara började hålla på med oss för att bli av med Fia och Ylva?" mumlade jag.
Ida nickade sakta och väntade på resten.
"De kanske har rätt" mumlade jag lågt.
Ida skakade på bestämt på huvudet.
"Sluta larva dig, Luke älskar dig, Agnes" sa Ida mjukt.
"Jag vet inte om han gör det. Jag vet inte om han kommer lämna mig när vi åker hem om några dagar och aldrig mer höra av sig. Tänk om han gör det" viskade jag. Mina tårar rann ner för mina kinder. Ida sträckte ut sin hand och torkade mina tårar.
"Seriöst, Agnes? Tror du det på riktigt?" utbrast Ida.
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte vad jag tror" mumlade jag.

•••
Alla är sams igen!!! Eller...? Vem vet?? (;
Förresten, vad skulle ni säga om att det kom in lite fler personer i den här boken under några kapitel? Några som kanske rör runt i grytan en del?!
Kommentera vad ni tycker!!!!

Och jag hoppas att alla mår bra efter gårdagens händelse i Stockholm. Jag förstår om ni är uppskakade och rädda, det är jag också. MEN vi måste stå emot, vi måste stå på oss och visa att inget kan krossa oss. Mänskligheten är starkare än ondskan, bara vi arbetar tillsammans. Solidaritet. Samarbete. Var snälla mot alla ni möter. Visa hänsyn. Visa empati. Visa kärlek. Vi lever i värld där ondska existerar och där ondskan försöker förgöra mänskligheten hos folk, men vi ska inte låta ondskan vinna. Inte alls. Tillsammans är vi starkast. Och det visades så himla tydligt igår under hastagen openstockholm på sociala medier. Det var bland det finaste jag sett. När vi människor hjälps åt så händer fantastiska saker. Vi bemötte terrordåd med att bjuda varandra på fika, skjuts och sovplats. Riktigt fint.
Alla mina tankar ligger på de döda, skadade och alla som mist någon. Men mina tankar ligger även på alla som är rädda och förstörda, även de som inte var på plats.
Vi ska kämpa. Tillsammans. Vi ska klara det. Tillsammans.
Puss & kram <3 och kom ihåg att ta vara på livet och aldrig ta någonting för givet. <3