sommarnätter

Kapitel 10

Vi cyklade och cyklade. Stämningen lättades faktiskt upp en aning när vi cyklade. Efter många stopp var vi framme vid en fin plats i Fårösund. Det var inte riktigt en strand utan det var gräs, lite sand och sedan fanns en brygga ut i vattnet. Vi bestämde oss för att tälta där innan vi åkte över till Fårö.
Så vi slog upp våra tält en bit upp på gräset. Klockan var runt fem och vi var inte hungriga än. Eftersom det inte var så varmt så bestämde vi oss för att spela fotboll istället för att bada.
Som tur var så var det inte mycket folk alls vid stranden, vi var nästan helt själva och därför fick vi en stor yta att spela fotboll på. Vi ställde upp skor som mål och delade in oss i lag. Jag, Ida, Joanna, Ashley, Filip och Douglas mot Gustav, Luke, Emily, Ylva och Fia.
Matchen började och alla tog det på största allvar. Det var riktigt kul. Vi spelade i evigheter. Målvakterna slängde sig efter bollen, vi skrek på varandra och tacklades en aning. Det var oerhört jämnt.

Jag, som varken hade bra balans eller bra bollsinne, skulle sparka iväg bollen när den kom rullandes mot mig. Men min fot hamnade lite för högt upp och nästan ställde sig på bollen. Bollen rullade och jag föll baklänges. Jag slog huvudet hårt i marken och blev alldeles yr. Alla samlade sig runt om mig.
"Backa" hörde jag Luke säga. Han hukade sig ner mot mig.
Jag försökte sätta mig upp, men så fort jag lyfte överkroppen föll den tillbaka mot marken. Dock hann Luke ta emot mig och försiktigt lägga ner mig på marken.
"Min mamma är läkare, jag kan sånt här, så jag tar hand om henne" sa Luke.
"Filip, hjälp till att bära in henne i ett tält, hon måste få lugn och ro tills hon mår bättre och ligga högt med huvudet" sa Luke.
"Ska någon mer följa med?" frågade Ida oroligt.
"Nej, ju färre desto bättre. Fortsätt spela ni, det är säkert ingen fara" svarade Luke.
Jag låg med handen för pannan och stängde ögon. Mitt huvud värkte.
Filip och Luke lyfte upp mig i deras famnar och bar in mig i ett tält. De la försiktigt ner mig på marken och placerade kuddar under mitt huvud.
"Tack för hjälpen, du kan gå ut till de andra. Jag fixar detta" sa Luke till Filip.
"Säg till om du behöver hjälp" sa Filip innan han försvann.
Luke stängde dragkedjan till öppningen till tältet.
Han satte sig ner bredvid mig och strök bort en hårslinga från mitt ansikte.
"Hur mår du?" frågade han mjukt.
"Huvudet värker" mumlade jag.
"Det går över snart ska du se" sa han och log mot mig.
"Är din mamma läkare?" frågade jag.
"Nej" svarade Luke och flinade.
Jag skrattade och skakade på huvudet mot honom.
"Vad? Man får ju fan aldrig vara själv här" utbrast han. Jag log.
"Erkänn att det var lite smart i alla fall" sa han och flinade.
"Jättesmart faktiskt" svarade jag.
Samtalet dog ut och våra blickar möttes. Efter några långa, tysta sekunder drog jag bort blicken.
Luke började stryka mitt hår om och om igen. Hans blick följde hans rörelser och ett litet leende placerades på hans läppar.

"Vad bra du är på fotboll" mumlade han tillslut.
"Mitt lag leder ju?" utbrast jag och skrattade.
"Inte är det din förtjänst i alla fall" sa han. Jag höjde ögonbrynen.
"Äh, käften" muttrade jag och slog till honom på armen. Han skrattade.
Det blev tyst igen. Luke förflyttade återigen blicken från mina ögon till hans hand som fortfarande strök mitt hår.

"Luke? Går det bra?" hördes Fias röst utifrån tältet. Luke himlade med ögonen.
"Ja, jag pratar med min mamma och försöker hjälpa Agnes. Gå tillbaka till de andra, det behöver vara lugnt här" ropade han tillbaka. Fia mumlade ett okej innan hennes steg avlägsnades.
"Ahh, de är så jobbiga. Rädda mig" klagade Luke.
"Jag räddade dig ju genom att skada mig själv. Du vet, det var meningen hela tiden. Jag är inte så klumpig" sa jag. Luke fnös och började skratta.
"Vi säger så om det får dig att må bra" viskade han och blinkade mot mig. Jag skrattade.

"Är det bättre i huvudet?" frågade Luke. Jag nickade.
"Vad var det jag sa?" sa han retsamt.
"Du kanske ska bli läkare" föreslog jag och skrattade. Luke nickade.
"Det låter bra" svarade han.
"Doktor Luke, perfekt" sa jag och log. Luke log mot mig.

"Nej, förresten, du kan inte sluta ha ont i huvudet, då måste vi ju gå tillbaka till de andra" utbrast Luke efter en stund av tystnad. Jag skrattade.
"De behöver ju inte veta att jag mår bättre nu" sa jag och höjde ena ögonbrynet mot honom. Han flinade.

"Fryser du?" frågade han efter att ha studerat mig länge. Jag skakade på huvudet.
"Jag tror att du fryser, och jag tror att du behöver värmas upp lite" sa han och flinade lurigt.
Han la sig ner tätt intill mig och tvingade mig att lägga mig på sidan, med ryggen mot honom, men jag hade inget emot det. Han la sin arm runt om mig. Precis som han hade gjort natten innan. Värmen spred sig inom mig. Jag log och stängde mina ögon för att vila.
Luke lyfte huvudet så att han såg mitt ansikte.
"Nej, Agnes. Du får inte sova, allvarligt. Jag har hört att man inte ska sova när man har slagit i huvudet" sa han med en allvarlig ton, han lät nästan lite orolig.
Jag öppnade ögonlocken. Jag vände mig så att vi låg mittemot varandra.
"Håll mig vaken då" mumlade jag.
Våra blickar fästes. Luke log varmt mot mig innan han startade en ny konversation.

•••
Smart drag av Luke, eller vad säger ni? Kommentera vad ni tycker om Luke!!! Och tror ni att det kommer hända något mellan Luke och Agnes?? Kommentera vad ni tycker om boken!!!!
Puss & kram <3