sommarnätter

Kapitel 23

Jag och Ida vaknade sist av alla dagen därpå. Det hördes röster utifrån så vi gick upp direkt.
Vi kom ut från tältet och mötte fler människor än vanligt. Runt elden satt inte bara Emily, Ashley, Joanna, Filip, Douglas, Luke och Gustav, utan även tre andra killar.
Min blick gled över de tre nya killarna, men fastnade på en av dem. Jag svalde hårt och vände blicken mot Ida. Även hon hade märkt det.
"Berätta inte" viskade jag till henne innan vi gick längre fram.

Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag blev alldeles torr i munnen och jag visste inte vad jag skulle säga.
"Godmorgon!" utbrast Douglas glatt och klappade händerna när han fick syn på oss.
"Vi har träffat några härliga killar" sa Filip och gestikulerade mot killarna. Deras blickar förflyttades mot mig och Ida.
"Agnes? Ida?" utbrast Martin förvånat. Han skrattade till innan han reste sig upp.
Jag backade ett steg när han började gå emot mig.
"Det var så länge sedan! Hur mår ni?" frågade han. Han kramade först om Ida innan han gick fram till mig. Min sammanbitna blick granskade hans ansikte. Hans armar omfamnade mig. Jag stod som förstenad, kramade inte tillbaka.
"Snälla, försvinn" viskade jag under kramen.
"Förlåt för allt, verkligen. Låt mig stanna så vi kan prata senare" viskade han tillbaka.
"Släpp Agnes, nu, Martin" hörde jag Ida viska mot Martin. Hennes röst var minst lika sammanbiten som min.
Han släppte från kramen men lutade sig fram mot mig och Ida som stod tätt intill varandra.
"Visst, jag rör henne inte. Men låt mig snälla stanna under dagen. Era kompisar verkar så roliga. Det blir kul, snälla?" bad Martin.
Idas blick gled mot min. Jag nickade sakta. Egentligen ville jag inte att han skulle stanna. Men jag ville inte behöva berätta hela historien för alla andra och det skulle jag behöva om jag tvingade honom att lämna. Han lovade att inte röra mig, och dessutom visste jag att Ida skulle ha stenkoll.
"Okej, men rör du Agnes så åker du härifrån med huvudet före" viskade Ida irriterat, men lågt så att inte de andra hörde.
Martin log. Jag äcklades av hans leende. Det hade lurat mig många gånger.

Vi vände oss mot dem andra och gick och satte oss vid dem. Lukes blick brände på mig, men jag vägrade att möta den.
"Så, ni känner varandra? Hur då?" frågade Filip mig, Ida och Martin.
"Gamla vänner bara" mumlade Martin och log.
Jag bet mig i läppen och suckade för mig själv.
"Håll dig på avstånd från Martin och ha alltid någon vid din sida, på hela dagen, okej?" viskade Ida i mitt öra. Jag nickade sakta.

"Ska vi bada eller?" utbrast Douglas efter att en lång diskussion hade tagit slut. Alla gick med på idéen och bytte snabbt om.
Jag gick in i mitt och Idas tält och bytte om. När jag kom ut igen så var alla redan långt ute i vatten, alla förutom Luke. Han stod utanför sitt tält och väntade, förmodligen på mig.
Jag suckade för mig själv och gick fram till honom.
"Vad väntar du på?" frågade jag.
"Dig" mumlade han.
"Kan vi gå en sväng?" frågade Luke.
Jag bet mig i läppen.
"Vi kan inte gå iväg hela tiden, folk kommer märka" mumlade jag.
Egentligen ville jag gå iväg med Luke, och inte komma tillbaka förrän Martin var borta. Men samtidigt ville jag inte ha ensamtid med Luke för jag visste att han skulle försöka få mig att berätta vad som pågick med Martin, och det ville jag inte prata om.
"Kan du bara berätta vem den där killen är då?" sa Luke. Hans blick gled ut över de andra.
Jag bet mig i läppen.
"Vi är bara gamla vänner, som han sa" svarade jag lågt.
"Jag ser ju att det är något mer, kan du inte bara berätta så jag kan hjälpa dig?" sa Luke, aningen tröttsamt.
"Jag vill inte prata om det här mer, okej? Snälla, låt mig bara vara någon gång" utbrast jag irriterat. Tårarna kröp fram under ögonlocken.
"Agnes.." mumlade Luke oroligt när han såg mina tårfyllda ögon.
Jag skakade på huvudet och backade när han kom emot mig för att krama mig. Jag vände mig om och sprang in i mitt tält.

Strax därefter stack Luke in sitt huvud genom öppningen till tältet.
"Låt mig vara ifred, snälla. Jag behöver lugna ner mig innan jag går ut till de andra" mumlade jag med gråten i halsen.
Luke suckade och kröp in i tältet. Han la sig bredvid mig och höll om mig.
"Förlåt, jag ska inte pressa dig. Vad det än är så behöver jag inte veta om det om du inte vill" viskade han mjukt.
"Tack" viskade jag tillbaka.

•••
Ni får ett kapitel nu mitt på dagen eftersom jag precis nådde 800 följare här på mitt konto?? Det är helt sjukt!!! Tack såååå mycket! Ni är absolut bäst!

Så, tror ni att Martin kommer ställa till med drama? Kanske kommer han försöka förstöra mellan Luke och Agnes? Kommentera vad ni tror!!!
Och vad tycker ni om boken?? Kommentera! Jag vill veta!!
Puss & kram <3