sommarnätter

Kapitel 27

Lukes blick granskade mig länge. Våra blickar möttes. Han hade en allvarlig blick.
"Jag älskar dig, Agnes" sa han.
Chockat höjde jag på ögonbrynen. Värmen spred sig i kroppen.
"Vi har bara känt varandra i två veckor men fyfan vad jag älskar dig" fortsatte han. Ett leende hade spridit sig på hans läppar. Jag skulle precis le tillbaka när jag insåg att jag redan log, stort.
"Och jag vet att inget är ditt fel, jag vet att du inte är varken äcklig, blåögd eller trasig, jag vet att du innerst inne är säker på dig själv. För du är en sådan otroligt underbar tjej, Agnes. Otroligt vacker, snäll, omtänksam, rolig, attraherande och helt underbar."
Leendet satt som sten på mina läppar. Mina kinder hettades upp och en röd nyans intog plats på dem.
"Jag älskar dig också, Luke" sa jag.
Lukes leende växte.

Öppningen till tältet öppnades. Luke drog sig snabbt ifrån mig och vi båda vände blickarna mot öppningen. Ida stack in sitt huvud och vi pustade ut.
"Jag låter er prata" sa Luke. Han böjde sig ner mot mig och gav mig en kyss innan han trasslade sig förbi Ida ut ur tältet.
Ida stängde öppningen efter honom och kröp sedan fram till mig. Hon la sig bredvid mig under tystnad.
"Hur mår du?" frågade hon tillslut.
Tankarna på Martin kom tillbaka.
Jag ryckte på axlarna med en suck.
"Inge vidare" mumlade jag som svar.
"Vill du prata om det?" frågade Ida mjukt. Jag log.
"Nej, men tack ändå" svarade jag.
Det blev tyst igen.

"Förlåt att jag berättade för alla att Martin har våldtagit dig innan, men jag hade panik och jag var tvungen att få dem att förstå allvaret" sa hon efter en stund av tystnad.
Jag vände blicken mot henne och log.
"Det var bra gjort av dig, det skulle väl ändå kommit fram förr eller senare" sa jag.
Ida nickade sakta.
"Och tack för att du gjorde det, annars skulle det kanske gått ännu längre med Martin" fortsatte jag och bet mig i läppen.
"Känns det okej att stanna här inatt? Och att fortsätta cykelsemestern på Gotland?" frågade Ida tveksamt. Jag nickade.
"Ja, Luke sa till Martin och hans kompisar på skarpen" svarade jag.
"Bra" svarade Ida kort och enkelt.
Vi log mot varandra.

"Har du sett min mobil förresten?" frågade Ida efter ytterligare en stund av tystnad.
Jag såg mig omkring och skakade sedan på huvudet.
"Jag måste ha glömt den vid elden, ska du med ut?" sa Ida. Jag bet mig i läppen.
"Kom igen! Du kan inte ligga här och deppa för evigt" sa Ida och knuffade till mig i sidan på skoj. Jag skrattade och himlade med ögonen.
"Visst" svarade jag.

Vi tog oss ut ur tältet och gick tillbaka till elden där alla andra satt samlade. Vi satte oss ner bredvid varandra och alla tystnade.
"Har någon sett min mobil?" frågade Ida plötsligt för att få bort tystnaden.
"Här" mumlade Gustav och pekade framför sig. Ida log tacksamt innan hon sträckte sig efter den.
En ny konversation startade och tystnaden försvann helt. Min blick svepte över alla och jag log. Jag var så sjukt tacksam att jag hade fått träffa dessa människor. De betydde så mycket för mig.
Luke mötte min blick. Han log varmt och det värmde mig ända in i själen.

Ida puttade löst till mig i midjan. Jag slet min blick från Luke och vände mig mot henne. Hon visade upp skärmen på sin mobil. Hon hade fått tre snapchats från Antonio och en kommentar på instagram där det stod 'du är den allra finaste på denna jord'. Jag skrattade till och höjde ögonbrynen mot henne. Hon suckade.
Jag lutade mig mot hennes öra.
"Fortfarande bara vänner?" frågade jag viskandes.
Ida suckade irriterat.
"Ja, men han slutar ju aldrig kommentera och snapa så folk kommer ju börja tro att vi är på g" viskade hon.
"Säg det till honom då, jag trodde att ni var nära vänner" viskade jag, aningen retsamt.
Ida gav mig en mördande blick.
"Tack för hjälpen" muttrade Ida.
"Men vafan, Ida. Skit i vad folk tror" viskade jag. Ida tittade upp på mig. Hon gav mig en osäker blick.
"Du vet att det inte pågår något mellan er och det räcker väl? Varför skulle andra tro det? Och i så fall får de väl fråga dig så får du förklara" förklarade jag lågt så att ingen annan skulle höra.
Ida log halvt mot mig. Jag la min arm om hennes axlar och drog henne mot mig.

Min blick svepte återigen över de andra. Filip, Douglas, Joanna, Emily och Ashley var inne i en djup diskussion och jag hade ingen aning om vad de snackade om.
Gustav hade sin blick fäst vid Ida. Men hans blick var inte glad, inte kärleksfull. Den var mer ledsam och besviken. Jag höjde ögonbrynen.
Plötsligt drog han bort sin blick och hoppade snabbt in i diskussionen. Jag tänkte inte mer på det, han var säkert bara trött.
Min blick fortsatte vandra. Återigen mötte jag Lukes blick. Han såg fortfarande på mig med ett leende på läpparna. Jag log generat.

•••
Ett ganska tråkigt och segt kapitel, meen det är viktigt inför kommande händelser i denna bok..
Nu vill jag veta vad ni tycker om boken!! Kommentera!!!
Puss & kram <3