sommarnätter

Kapitel 51

Jag satt där på asfalten och stirrade ut på det mörka havet medan mina tårar rann. Det kändes som evigheter, men i verkligheten var det nog bara några minuter.
Jag kände ett par armar som omfamnade mig bakifrån. Ida.
Hon kramade om mig stadigt och hyschade i mitt öra.
"Det kommer ordna sig, Agnes" viskade hon gång på gång.
Jag skakade på huvudet varje gång.
"Nej, han hatar mig" svarade jag med hackig röst.
"Han hatar dig inte. Han älskar dig" svarade Ida.

Efter en lång stund så var mina tårar slut. Ida släppte mig från kramen och reste sig upp. Hon sträckte ut sin hand mot mig.
"Kom, vi går tillbaka" sa hon mjukt.
Jag ruskade på huvudet.
"Jag klarar inte av att se Luke" mumlade jag.
"Kom nu" sa Ida.
Jag suckade och reste mig upp eftersom jag insåg att hon inte skulle ge sig.

Vi började gå tillbaka mot parken. Min blick var fäst vid Luke som satt tyst i ett hörn. När jag och Ida närmade oss och han märkte det så reste han sig upp och gick sin väg med raska steg. De andras blickar följde nyfiket scenen.
Jag svalde hårt utan att släppa Luke med blicken. Jag började springa ifatt honom, men Ida var snabb med att ta tag i min arm.
"Låt honom vara ett tag. Han måste lugna ner sig" sa hon.
Jag hade fortfarande inte släppt honom med blicken. Ida försökte möta min blick, men jag vägrade. Tillslut försvann Luke ur mitt synfält. Irriterat flyttade jag blicken mot Ida.
"Vi sitter här och väntar" sa Ida mjukt. Tårarna var återigen påväg, men trots det satte jag mig ner bland de andra. Ida satt bredvid mig och höll min hand.
De andra var tysta. De visste inte riktigt vad de skulle göra, och jag förstod dem.

Gustav reste sig efter en kvart av stel och obekväm tystnad.
"Jag ska gå och prata med Luke" sa han tveksamt. Jag svarade inte, utan satt kvar och stirrade rakt framåt.

Efter en halvtimme kom Gustav tillbaka, utan Luke.
Alla tittade frågande på Gustav när han närmade sig.
"Filip, Douglas, kan ni hänga med?" sa han tveksamt när han kom fram till oss.
Alla gav Gustav frågande blickar. Han själv gav Filip och Douglas en otolkbar blick. Filip och Douglas reste sig upp med varsitt oroligt ansiktsuttryck.
"Vad är det som händer?" frågade jag oroligt och reste mig upp.
"Stanna här, vi kommer snart" sa Gustav och han, Filip och Douglas skyndade sig iväg.

Tiden gick. Det kändes som evigheter. Jag hade tappat hoppet om att Luke skulle komma tillbaka och förlåta mig. Om han väl kom tillbaka så skulle han inte förlåta mig. Jag hade gjort bort mig. Jag hade förstört allt som han och jag hade byggt upp under dessa veckor.

Efter en lång stund kom Douglas joggandes mot oss tjejer.
"Agnes, vi behöver din hjälp" ropade han. Jag flög upp på fötter och skyndade mig mot honom eftersom jag antog att det handlade om Luke.
"Vad är det som har hänt?" frågade jag oroligt när vi hade börjat gå.
"Har Luke berättat om sin syster?" frågade Douglas. Jag nickade.
"När hon dog blev han extremt ledsen och förstörd så han började dricka alkohol. Till en början var det helt okej, men det blev värre och värre och det slutade med att han ständigt var full, rödgråten och aggressiv. Han fick hjälp av sina föräldrar, terapeuter och vänner och till slut slutade han med alkoholen helt och hållet. Sedan dess har han inte rört alkohol. Men nu, när ni bråkade så mådde han så dåligt att han började dricka och han vägrar sluta. Vi har försökt stoppa honom och kasta bort flaskorna men han blir allt för aggressiv, så du måste tala vett i honom. Vi vet att han kommer lyssna på dig, för han älskar dig. Han skulle aldrig reagera såhär på ett bråk om han inte kände något riktigt stark för dig" förklarade Douglas med en allvarlig ton.
Mitt hjärta började slå fortare och pulsen ökade hastigt. Jag blev genast nervös och orolig. Luke hatade mig just nu, hur skulle jag kunna prata med honom? Ärligt talat så var jag rädd. Jag var rädd för Luke med tanke på vad Douglas nyss hade berättat.
"Men ni stannar väl i närheten?" frågade jag lågt.
"Självklart, men du behöver inte vara rädd. Han skulle aldrig skada dig, hur berusad han är" sa Douglas lugnande.

Vi kom fram till resten av killarna. Luke satt på en gräsplätt, lutad mot ringmuren med en halvfull vodkaflaska i handen. Jag svalde hårt.
Filip och Gustav stod på varsin sida om Luke och drog ner hans hand så fort han lyfte den för att dricka mer. Varje gång blev Luke arg och röt till.
Filip och Gustav såg att jag och Douglas hade kommit så de kom fram till oss. Luke passade på att dricka några klunkar till när han inte hade Filip och Gustav som stoppade honom.

"Försök allt du kan. Vi står här i bakgrunden så ni kan prata ostört. Ropa om du behöver hjälp" informerade Filip. Jag nickade sakta med blicken fäst vid Luke. Hans ögon var röda, tårar rann ner för hans kinder och håret var rufsigt. Det gjorde ont inom mig att se honom på det sättet.

•••
Ojojoj, Luke mår inte så bra nu.. tror ni att Agnes kommer kunna tala vett i honom eller är han heelt förstörd? Tror ni att allt kommer lösa sig? Två kapitel kvar bara ju!!!!
Kommentera!!
Puss & kram <3