One last touch

{Kapitel 1}

ALLISONS PERSPEKTIV

"Ska vi börja bära ner väskorna till bilen?" frågar jag min bästa vän Sarah. 

"Jag kan göra det, du kan ja.. eh... gå och säga hej då" svarar hon försiktigt.

Jag förstår direkt vad hon menar med det och svarar bara simpelt, "Mm."

Jag kramar snabbt om henne innan jag går ut genom ytterdörren. De är nu det gäller, nu ska jag hälsa på min mamma och pappa för sista gången på ett bra tag.

När jag har gått i ungefär 10 minuter är jag äntligen framme vid kyrkogården, på vägen köpte jag en bukett med stora röda rosor. Jag har varit här ett antal gånger med Sarah, men helt aldrig själv.

Jag ställer mig framför den svarta, blanka gravstenen och läser den guldiga texten som är inristad med en fin skrivstil.

"Här vilar Gabriella och Edvin Jones" står det på den. Jag sätter mig ner och lägger ner rosorna vid gravstenen.

"Idag ska jag lämna Sverige, jag ska flytta till New York. Och jag kommer inte tillbaka på ett bra tag, jag är ledsen men jag måste bort, bort från allt och alla människor som känner mig, alla som ger mig medlidande blinkar och bara ser mig som den 'föräldralösa tjejen'. Mamma, pappa, jag är stark och det vet ni också. Och jag vet att om ni hade varit här med mig nu skulle ni inte ha hindrat mig. Jag saknar er jättemycket, men jag måste gå vidare nu. Er lilla flicka har blivit stor, så ni får vaka över mig aldrig lämna mig, okej? Jag älskar er." och med det sagt lägger jag en hand på gravstenen och vänder mig om för att gå.

Jag går där lugnt på trottoaren och känner hur mobilen vibrerar i fickan. Jag fiskar upp den och läser på hemskärmen.

"3 missade samtal från Sarah<3"står det på skärmen.

Jag bestämmer mig för att ringa tillbaka. 1 signal... 2 signaler och jag hör hur hon svarar.

"Hallå, vad är det?" sa jag i telefonen

"Hej. Du måste komma hem nu, vi ska säga hej då till alla andra, vi flyger om bara 3 tre fucking timmar och du har inte tagit din medicin!" skriker hon på andra sidan luren

"Juste, jag är påväg." sa jag

"Puss"

"Puss" sen la vi på. Ja jag har en sjukdom, kommer inte på vad den heter nu igen men aja. Jag har grova aggressionsproblem och grova humörsvängningar, asså verkligen grova.

En gång tog jag inte mina mediciner så jag blev skit förbannad på mitt ex från ingen stans och började slå honom och från någonstans fick tag på en kniv och högg honom i axeln, sen svimmade jag av.

Så ja, jag blir typ galen och sen svimmar jag, men Sarah hjälper mig innan något hemskt händer de är därför jag älskar henne.

Vi har precis sagt hej då till Sarahs föräldrar och nu var vi på väg till flygplatsen.

"Jag kan inte fatta att vi ska flytta till fucking New York!" viskskriker jag till Sarah.

"Inte jag heller!" svara hon lika exalterat som jag.

Efter att vi checkat in våra resväskor får vi sitta och vänta en bra stund. Till slut får vi visa våra pass och sen blir vi insläppta på planet.

Några timmar senare

"Välkomna till New York, spänn fast er för nu landar vi" sa en tjejröst i från högtalarna.

Sarah var snabb med att ta min hand hårt i sin.

"Lugn nu, de kommer alldeles utmärkt" sa jag lite skrattandes.

"Lätt för dig att säga" sa hon och la huvudet på min axel. Sarah har alltid varigt rädd för att flyga de är så sött.