One last touch

{Kapitel 68}

NOAHS PERSPEKTIV

Solen lyser in genom det stora fönstret som jag och Allison har i vårat rum. Jag öppnar ögonen och bara tittar mot det. Det stora fönstret. Jag tittar runt i rummet. Gud vad många minnen vi har här.

Jag sträcker mig efter Allison som borde ligga bredvid mig, men det är precis det hon inte gör. Jag har varit vaken en bra stund och tittat runt men inte förens nu har jag märkt att den personen som jag har alla dessa underbara minnen med faktiskt inte befinner sig i rummet.

Snabbt ställer jag mig upp och drar på mig ett par gråa mjukisbyxor innan jag lämnar rummet. Jag börjar leta efter Allison men hittar henne ingenstans. Hon är inte i barnens rum, inte i köket eller i vardagsrummet. Vart kan hon vara.

Jag går mot mitt kontor för att se om hon kanske är där inne. Jag ser att dörren står lite på glänt och jag är näsan helt hundra på att jag stängde den igår. Desto närmare jag kommer, desto mer kan jag höra att det kommer svaga snyftningar ur rummet. Gråter hon? Varför då?

Jag tittar in mellan det lilla springan och kan tydligt se att hon sitter där, på mitt skrivbord och gråter. Sakta öppnar jag dörren, den knakar lite vilket får henne t snabbt titta upp och torka bort sina tårar.

"Godmorgon älskling, är det något som har hänt?" frågar jag henne och går fram till henne. Jag lägger armarna om henne och kramar henne hårt. Hon börjar gråta och snyfta igen och kramar mig lätt tillbaka.

"Förlåt." får hon fram efter en stund och börjar gråta ännu mer. Jag släpper kramen lite och tittar ner på henne med en förvirrad blick. Hon tittar tillbaka på mig med rödsprängda ögon och med en ledsen min.

"För vadå?" frågar jag och hon börjar gråta ännu mer. Hon börjar smått förklara massa saker som hände de senaste åren. Allt om Sam. Om hur han tog hand om henne, om hur hon tappade minnet men fick snabbt tillbaka det. Om alla lögner han fyllde hennes huvud med när han trodde att hon hade minnesförlust. Om hur Adrian var hans son när ho mycket väl visste att barnet var mitt.

I år samlade hon information om det gänget, utan att kunna lämna änget ochc komma hem, eller ens höra av sig. I hopp om att vi en dag skulle komma tillbaka och hitta henne, vilket vi också gjorde.

Hon berättar också att Sam tror att hon hatar mig och att hon är här för att släppa in dem så de kana slå ut hela gänget. Men hur hon har helt andra planer.

Det tar en liten sund för mig att ta in det jag precis har fått reda på. Men jag är inte arg. Tvärtom, jaga förstår henne, och helt ärligt så hade jag nog gjort exakt samma sak om jag vore i hennes skor.

Hon berättar hennes plan om hur vi ska slå ut deras gäng stället för att de ska slå ut vårat. De tror att vi kommer vara oförberedda, men tvärtom. De kommer inte ens veta vad som händer.

"Jag är så ledsen, förlåt. Verkligen. Jag skulle sagt något tidigare men jag trodde att du skulle bli arg och kasta ut mig eller något." säger Allison igen, vilket helt ärligt högt lite ont i hjärtat. Tror hon verkligen att jag skulle slänga ut henne?

"Hjärtat, det löser sig."