One last touch

{Kapitel 71}

NOAHS PERSPEKTIV

Det har gått ungefär två veckor sen bröllopet. Det har varit en riktigt jobbig tid, för oss alla. Jag står just nu i våran hall och tittar på en bild som föreställer mig och Dylan när vi var små. Riktigt små. Det var då vi blev vänner.

Jag minns det som det var igår. Vi gick i en specialförskola där barn hade extra säkerhet, eftersom att båda våra familjer var med i gäng så behövde vi vara extra säkra för att inte någon av rivalgängen skulle använda oss för att locka ut och skada våra familjer.

Det var där vi blev vänner, för att vi var så lika men ändå så olika på samma gång. Min allra bästa vän. Och nu finns han inte här längre. Han kämpade i över en vecka för sitt liv, men det fanns inget mer doktorerna kunde göra.

Sarah är nog den som är mest förkrossad. Hon väntar deras andra barn nu och hennes själsfrände gick precis bort. Pappan till hennes barn, människan som hon skulle spendera hela livet med, en av hennes bästa vänner, finns inte längre.

Hur ska vi ta oss igenom detta?

Jag känner hur någon lutar sig mot mig bakifrån och jag slits bort från mina tankar. Jag tittar lugnt tillbaka och ser Allison krama mig bakifrån.

"Hur mår du hjärtat?" frågar hon tyst och jag tittar ner på mina fötter samtidigt som jag försöker hindra tårarna.

"Det är okej, man får gråta i sånna här stunder." fortsätter hon och där tänds något inom mig.

"Nej det får man inte, jag skulle inte behöva gråta nu, för han skulle varit här, han skulle varit här istället för mig. Han skulle inte hoppat framför mig. Han skulle inte offrat sig för min skull! Sarah skulle inte behöva må såhär!" ropar jag ut och drar mig ur hennes kram.

Jag känner hur hon åter igen slutet armarna om mig och snyftar i min axel.

"Det är inte ditt fel, det är inte någons fel. Ingen kunde veta att detta skulle hända. Och Sarah kommer klara sig även om det inte ser ut så nu." svarar hon tyst i mitt öra.

"Kommer ni?" hör vi en tyst röst några meter ifrån oss. Där står Sarah, helt klädd i svart med Ally jämte sig. Ally är också helt svartklädd precis som vi andra men jag tror inte hon har riktigt förstått vad som har hänt.

Vi båda nickar och går skamset mot Sarah. När jag ser all skuld och all sorg i hennes ansiktsuttryck kan jag inte låta bli att känna mig skyldig för Dylans död.

När vi kommer upp till henne vänder hon sig mot mig och först tror jag att hon ska slå skiten ur mig, men istället går hon mot mig och ger mig en stor kram.

"Det är inte ditt fel. Snälla, känn ingen skuld för det som hände. Allison har rätt, vi alla kommer sörja ett riktigt bra tag men det finns inget annat att göra än att gå vidare, och han kommer alltid finnas med oss. Han hade inte velat att du skulle dra på dig skulden på dig själv." hon viskar tyst med sorg i hela halsen och jag kramar henne hårdare.

"Förlåt." viskar jag tillbaka och hon snyftar.

Efter ett tag börjar vi alla gå mot ytterdörren där en stor limousin är som ska ta oss alla till kyrkogården.