One last touch

{Kapitel 44}

NOAHS PERSPEKTIV
Tre år senare...

Jag lutar mig bakåt i min svarta kontorsstol och andas ut. Hur i helvete ska jag lista ut vem som låg bakom attacken förra månaden? Det är det ända jag har kunnat tänka på de senaste veckorna.

Plötsligt hör jag en hög smäll på dörren innan den öppnas och in kommer en glad, brunhårig, liten flicka springandes.

"Pappa! Pappa! Gissa vad jag har gjort till morbror Alec?" Hon flyger fram till mitt skrivbord med ett papper i handen och ler stort innan hon klättrar upp och sätter sig i mitt knä.

"Får jag se?" frågar jag henne och hon nickar ivrigt.

Hon lägger fram pappret som föreställer några figurer i olika färger. Hon pekar på var och en och förklarar att på bilden så finns jag, Alec, Izabella och Sebastian.

Jag kanske borde förklara lite.

Det har nu gått lite mer än tre år sedan vi begravde Allison. Alec och jag har kommit varandra mycket närmare med tanke på att Allison var hans syster, och imorgon så har vi planerat att jag, Harper, Alec, Izabella och deras barn Sebastian ska åka till Sverige. Vi ska bara vara där över helgen.

Det kanske låter som om jag har glömt Allison helt. Men det kommer jag aldrig göra. För varje dag som går så saknar jag henne mer och mer. Jag var så himla säker på att hon fortfarande levde, men efter två år av letande, så gav jag upp. Men jag kommer aldrig kunna gå vidare.

Och desto äldre Harper blir, desto mer av hennes mamma ser jag i henne.

När Harper föddes så hade hon mörkt hår, och Allison var så säker på att hon skulle ha hennes hårfärg. Men tillslut så hade hon mitt riktigt blonda hår.

Ganska mycket har hänt de senaste åren. Det börjar närma sig Harpers fjärde födelsedag. Sarah och Dylan fick tvillingar för två år sedan som de döpte till Amber och Albin. Kelsay och James, som har varit tillsammans redan innan jag träffade Allison, fick en liten son som de döpte till Wren, och förra månaden så gifte de sig.

Som sagt, mycket har ändrats. Och om jag ska vara helt ärlig så är det väldigt jobbigt att se hur alla bildar familjer och gifter sig, när man vet att den ända människan på detta jordklotet man kan tänka sig att bilda familj med inte längre finns här, jag skulle inte haft något emot några fler barn, eller ett fint, stort bröllop...

"Pappa, kan vi gå och lägga oss nu?" Jag väcks ur mitt dagdrömmande av Harper som drar i min tröja.

Jag tittar på klockan som hänger på väggen mittemot oss.

"Men, älskling, klockan är ju bara fyra? Varför vill du hå och lägga dig så tidigt?" Jag skrattar till och hon suckar högt.

"Ja, men desto snabbare man går och lägger sig desto snabbare blir det morgon, och när det blir morgon får jag hälsa på mamma!" När hon sagt klart den meningen känns det som om något sticker till i bröstet.

"Men vi kan gå och lägga oss snart, vad sägs om att jag gör pannkakor?"

"Jaaa! Pappas pannkakor är de bästa pannkakorna!" Hon hoppar ner från mitt knä och springer ut ur mitt kontor. Jag skrattar till för mig själv innan även jag reser mig upp och styr mina steg mot köket.