One last touch

{Kapitel 67}

ALLISONS PERSPEKTIV

Jag kan inte göra det här längre. Jag kan bara inte. Jag måste berätta för någon. Men jag vet inte vem jag ska prata med. Noah är inte hemma just nu.

Jag orkar inte mer. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut ur denna situationen.

"Mamma? Vad gör du?" hör jag Harper säga från dörröppningen till mitt och Noahs rum. Ja, vad gör jag egentligen. Jag sitter här på sängkanten och tänker.

"Jag tänker älskling." svarar jag och öppnar armarna för att visa att hon ska komma till mig. Hon springer med ett stort leende mot mig. Henne blonda hår svajar fram och tillbaka och hennes blåa ögon, så identiska till Noahs, glittrar av glädje.

"Vad tänker du på mamma?" frågar hon samtidigt som jag lägger armarna om henne i en jättemysig kram.

"Pappa." svarar jag och blir helt varm inombords när jag säger det. Jag har aldrig tänkt på det så, tänk att Noah är pappa till två av mina barn. Vi är inte så gamla än, och vi har redan två barn och vi har hittat varandra gång efter gång.

Vi är menade för varandra. Och vi kommer alltid hitta tillbaka till varandra. Noah måste få veta om allt.

"Mamma vet du vad? Jag ska aldrig bo eller vara med en pojke, det låter jättejobbigt. Och jag ser att du är ledsen." säger Harper, så kommer hon inte tänka om några år.

Jag minns den dagen för några år sedan. När jag och Sarah kom hit och vi träffade Noah för första gången.

Tänkte aldrig att det skulle bli såhär. Men det blev, och jag är riktigt glad för det.