One last touch

{Kapitel 33}

NOAHS PERSPEKTIV

Det är dagen innan Dylans bröllop och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet att Allison är hon Dylan just nu och jag gör allt i min makt för att inte rusa över din nu och aldrig släppa taget om henne igen.

Ett år. Nej. Mer. Så länge har jag inte träffat henne. Och det känns hemskt. Jag vill bara vara med henne. Men jag antar att jag får vänta tills imorgon. Ikväll kommer Dylan och vi ska åka och ha svensexa för honom och Sarah ska ha möhippa. Och jag har inte en aning om vad de ska göra.

Dylan kom och vi gick ut för att hänga bara vi grabbar. Och kvällen passerade långsamt men nu så ligger jag här och kan inte sova ett dugg. Tänk att jag ska få se Allison imon. Gud vet hur mycket jag saknar henne.

Undra om hon har förändrats, undra hur hon mår, har hon gått vidare?

Det är bara att vänta och se, men jag hoppas verkligen inte det, för jag trot inte jag insåg vad jag förlorade.

ALLISONS PERSPEKTIV

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Sarahs bröllopsdag! Igår var tjejerna ute och åkte runt och gjorde dumheter men jag valde att stanna hemma med barnen. Och jag kan erkänna, att om jag inte hade Harper hade jag varit ute och gjort ännu värre saker än de.

Men just nu så håller alla på att fixa sig inför bröllopet och vi alla blir jättefina! Och gissa vad kag gjorde igår? Jag färgade tillbaka mitt hår till brunt. Och jag är supernöjd, det ser ut precis som förr, eller ja, förutom att det är typ 30 cm längre...

Tillslut var vi alla klara och alla var verkligen jättefina! Speciellt Sarah!

(Sarahs👆🏻)

(Allison, Dylans syster Maria och Natalie👆🏻)

(Harper👆🏻)

(Ally👆🏻)

Vi alla är verkligen jättefina. Just nu så är Sarah jättenervös för att hon ska precis gå till altaret. Och vi brudtärnor ska komma efter henne. Kelsey sitter och håller koll på barnen.

Vi hör hur musiken börjar spela och vi börjar gå. Jag kan se att Dylan gråter när han får syn på hur vacker Sarah är. Och automatiskt så dras min blick till Noah, han gråter också, men hans blick är inte på Sarah... men på mig.

Jag blir direkt nervös och tittar framåt och ler. Men jag kan ändå se i ögonvrån hur han tittar på mig. Vi kommer fram hela vägen och Sarah ställer sig jämte Dylan.

Prästen pratar en stund och sedan får Dylan och Sarah löften till varandra innan de båda säger 'ja' och vi går därifrån igen. Nu är det bara efterfesten kvar.

Jag går och hämtar Harper som gråter lite efter mig. Jag tar henne och ska precis vända mig och när jag råkar stöta in i en förvirrad Noah.

Han tittar länge på mig och Harper. Och jag kan se att han andas tyngre, nästan som om han inte kan andas.

"Vems barn är det? Snälla, snälla säg att det inte är ditt." Han låter så desperat.

"Jo, det är mitt." Jag tittar skamset ner i marken och känner hur Harper vänder sig om i mina armar och tittar mot Noah. Jag ser också i ögonvrån hur Noah stelnar till.

Han såg. Han såg hennes ögon. Dom som är så identiska till hans. Och nu vet han.

"D-du blev gravid, var det därför du stack?" Frågade han förkrossat.

"Nej jag fick reda på att jag var gravid några veckor senare." Jag tittar upp och möter hans blick. Han är gråtfärdig.

"Visst är det jag som är hennes pappa? Hon måste vara min, hon har mina ögon. Snälla säg att hon är min och din dotter och ingen annans." Han låter så desperat. Nästan glad. Jag trodde han skulle bli jättearg.

"Hon är din, och min." Jag tittar på honom och han gråter nu glädjetårar.

"Vad heter hon?" Frågar han efter en stund av snyftningar från både mig och honom.

"Harper, Harper Garcia." Han stelnar till.

"Hur visste du?"