One last touch

{Kapitel 73}

NOAHS PERSPEKTIV
Sju år senare..

Det har gått lite mer än sju år sedan Dylan dog. Sarah hittade aldrig någon annan och helt ärligt tror jag inte att hon vill det. Några månader efter Dylans begravning så födde hon deras andra och tredje barn. Tvillingar, jag och Allison och alla andra har hjälpt henne så mycket vi bara kan. Hon fick en pojke och en flicka och man ser direkt på dem att det är Dylans barn.

Sarah döpte dem till Hanna och Cody. Ungefär ett år senare så blev Allison gravid igen och födde vårat tredje barn som vi döpte till Sabrina.

Harper och Adrian har redan börjat med deras träning och är faktiskt riktigt duktiga, Allison tycker inte om att de börjar med sånt när de är så unga men jag tycker att de måste lära sig redan nu, precis som jag gjorde.

Livet har rullat på rätt så bra de senaste åren och vi har inte haft så många större problem. Allisons bror Alec fick ytligare ett barn vara någon månad efter Sarah som de döpte till Max.

Dessa sju åren har varit väldigt tufft utan Dylan vid min sida, men på något sätt har vi lyckats ta oss igenom dem ändå. Allison, jag och barnen är mitt uppe i en flytt till New York tillsammans med resten av gänget.

Vi har köpt ett stort fint penthouse där alla barnen ska få en säker och trygg uppväxt. Jag och Allison blir bara mer och mer kära i varandra och jag kan inte förstå att jag har kommit såhär långt i livet.

Det fanns en tid, en tid före Allison, där jag aldrig kunde föreställa mig att ha barn eller en fru eller en familj över huvud taget. Men nu, nu skulle jag inte vilja ändra en enda sak.

Det är en väldigt vacker dag och solen skiner starkt över oss. Fåglarna kvittrar och jag kan höra mina barn i bakgrunden skrika på varandra, men det får Allison ta hand om just nu.

Barnen fortsätter skrika på varandra och i hopp om att Allison ska gå och säga till dem så jag slipper, sitter jag kvar på stentrappan som leder in till vårt gamla hus som vi håller på att packa ihop.

Jag känner hur någon slår sig ner jämte mig och jag tittar upp, där sitter min alldeles egna sol, som lyser upp min värld.

Allison satte sig ner som en klump och suckade hårt.

"De vill inte sluta bråka om vem som ska ha en studsmatta på rummet för att jag sa till dem att inte alla tre kan ha en." säger hon med en suck och drar med händerna över ansiktet. Jag skrattar till och lägger mina armar om henne. Vi kramas en stund i tystnad innan jag reser mig upp och ropar på barnen.

Harper, Adrian och Sabrina kommer springandes på led och ställer sätter sig framför oss på stengången. Även om Sabrina bara är 6 år gammal så har hon tagit efter mycket av hennes mammas attityd så hon är väldigt envis och besluten medans Adrian är lugnare och Harper är nästan likadan som Sabrina. Vad är det med tjejer och deras humör egentligen?

"Det är såhär mina så älsklingar, att ingen av er kommer ha en studsmatta i rummet okej?" säger jag till dem och de börjar genast protestera och prata i mun på varandra.

"Vad sägs om att vi istället skulle åka till ett trampolin land när ni vill hoppa?" föreslår jag och de håller med innan jag säger att de kan fortsätta packa.

"Trampolin land? Smart tänkt där mr. Carter." säger Allison till mig med ett litet skratt och kysser mig. Hennes kyssar gör mig knäsvag, precis som de gjorde första gången hennes läppar mötte mina.

"Tack så mycket mrs. Carter." svarar jag och ler mot henne innan vi tillsammans går in till våra barn.

Tänk allt vi har varit igenom, och ingenting blev som jag hade förväntat mig, men ändå slutade det perfekt.

Tillbringa hela livet med mitt livs kärlek och våra egna barn, det här kanske är mitt 'leva lyckliga i alla sina dar'.

SLUT