One last touch

{Kapitel 46}

NOAHS PERSPEKTIV

"Woooow!" utbrister Harper när hon får syn på det fina hotellrummet. Hon har alltid älskat att åka runt på olika hotell.

"Hur fint är inte det här rummet pappa?" Hela hon utstrålar glädje.

"Jättefint, men det är ganska sent nu så vi måste gå och lägga oss. Är du inte trött efter idag? Vi har ju rest hela dagen!" frågar jag henne som om jag vore imponerad att hon har hållit ut hela dagen. Vilket jag faktiskt är.

"Jooooo! Jag är jättetrött men jag vill hälsa på mamma!" Harper hoppar ner i den bäddade hotellsängen och lägger sig på rygg. Jag tar ett djupt andetag innan jag svarar.

"Men, älskling. Vi har all tid i världen, men just nu så måste vi sova!" Hon suckar besviket men ger med sig.

Nästa dag...

Vi har precis ätit frukost och är påväg till kyrkogården. Harper har varit och köpt vackra blommor till hennes mammas och morföräldrars gravar. Blommorna var i alla möjliga färger. Och det var så hon ville ha dem.

Enligt Harper så står varje färg för en känsla. Och hon tyckte att mamma, mormor och morfar oxå borde få lite av våra känslor.

Hon är så himla smart, precis som sin mamma.

När vi väl är framme så lägger Harper ner blommorna på gravarna precis på sitt egna lilla sätt, innan hon sätter sig framför sin mammas gravsten och börjar prata.

"Hej mamma! Du kanske inte minns mig! Det är jag, Harper! Pappa har förklarat för mig att du hör och ser mig även om jag inte hör och ser sig. Och även om du inte svarar, så gör det inget." Börjar hon.

Desto mer Harper pratar med graven desto mer önskar jag att jag vaknade tidigare den morgonen. Tänk om hon aldrig hade åkt den morgonen? Undra hur allt hade sätt ut då?

Men jag kan undra hur mycket jag vill, för hon åkte den morgonen. Och hon dog. Och det är ingen Annas fel än mitt, det är sånt som händer när en maffiamedlem får känslor. Och det är inte första gången heller...

Och det är bara att acceptera att hon aldrig kommer tillbaka, även om jag vill det eller inte...