One last touch

{Kapitel 36}

NOAHS PERSPEKTIV

Jag är väldigt andfådd och mitt hjärta rusar i 180. Allison ligger med huvudet på mitt bröst och andas lika tungt hon. Hon håller min högra hand med båda hennes händer och pillar lite med mina fingrar.

"Det där var..." Hon andas djupt in.

"Jag vet." Jag pussar henne löst på huvudet och blundar en stund.

Plötsligt lyfter hon huvudet och vänder ansiktet mot mig.
"Nej, bu kan vi inte ligga här längre! Vi har ju faktiskt ett barn." Jag skrattar åt det hon nyss sagt innan jag nickar och kysser henne på munnen. Hon besvarar kyssen innan hon sätter sig upp och börjar dra på sig sina kläder.

När vi båda är påklädda går vi ut och ser att Harper fortfarande sover som en liten ängel i gästrummet.

Vi hår ut och sätter oss på var sin sida av soffan som finns i Sarah och Dylans vardagsrum och sätter på den stora tv;n, innan vi klickar oss in på Netflix.

"Vad vill du kolla på?" Jag vänder huvudet och väntar på hennes svar när jag märker att hon tittar på mig.

"Du är så fin." Jag spricker upp i ett stort leende.

"Inte lika fin som du!" Hon fnissar till innan hon kryper över från sin sida av soffan till min och jag öppnar min famn så hon kan lägga sig hos mig.

"Kan vi inte titta på serien 'The Rein'? Jag har hört att den är bra." Föreslår hon och jag nickar till svar och börjar stryka henne över håret med handen.

Jag sätter på första avsnittet och serien är väldigt bra, men jag och Allison pratar mest, vi tittar inte så mycket på själva serien utan pratar mest med varandra.

"Jag vill så gärna veta hur du fick alla dina ärr och skador." Hon sätter sig upp och tittar på mig innan hon drar av sin tröja.

"De här fick jag när jag var ute på en klubb och en tjej från något annat gäng hoppade på mig med kniv." Hon pekar på sin mage där det finns fyra stycket ungefär 5 centimeter breda ärr.

Vi sitter och pratar om det mesta som har hänt de senaste 3,5 åren. Det finns en del glada minnen och en del sorgsna som jag önskar jag kunde ta del av. Som till exempel när Harper föddes.

Allison berättar för mig precis hur det va och vad hon kände. Hon berättar också att när hon för första gången höll i våran lilla prinsessa så var hon jätteledsen att inte jag fick ta del av den stunden.

Hon berättade om sin bror och alla som bor med henne där hon nu bor. Och om hur hon blev faster för lite mer än ett år sedan.

Vi delar många olika minnen som vi missat i varandras liv. Men jag tänker inte missa mer. Jag vill verkligen vara med Allison och jag vet att hon vill vara med mig. Men allt är så komplicerat.

Plötsligt hör vi hur det nästan tomma huset fylls med bebisgråt och vi båda går till gästrummet för att hämta Harper. Allison matar henne och hon somnar igen. Fast denna gången så lägger vi henne i en vagn ute i vardagsrummet, där vi är.

Det ända jag kan tänka på nu är att jag absolut inte får fucka upp det här. Och om Allison någonsin får reda på det jag har varit så orolig att hon ska få reda på dem senaste dagarna... är jag helt säker på att hon kommer lämna mig, för gott denna gången.