One last touch

{Kapitel 43}

NOAHS PERSPEKTIV

Vart i helvete är du? Du har varit borta i tre dagar, och inte ett ända spår efter dig. Harper grät konstant de första två dagarna men hon har lugnat sig nu. Och jag är bara arg på mig själv att jag inte vaknade när du åkte. Tänk om något har hänt dig? Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv.

Men tänk om du har lämnat mig? Tänk om det här var din plan hela tiden? Men jag känner dig, och jag vet att du aldrig i hela ditt liv skulle lämna Harper bakom. Så vart är du?

Det är det ända jag har kunnat tänka på de senaste tre dagarna... jag är fortfarande kvar i Sverige men Sarah och Dylan åkte hem igår. Harper är fortfarande kvar här men hon är för det mesta hon Sarahs föräldrar.

Och jag tänker inte lämna Sverige förens jag har hittat dig. För jag vet att du är där ute någonstans. Och jag hoppas med hela mitt hjärta att du fortfarande lever, för utan dig, så lever inte jag.

En tår lämnar mitt öga och faller långsamt ner i mitt knä när jag kör runt på Sveriges gator och vägar. Jag måste hitta dig. Jag bara måste!

Fyra månader senare...

Förlåt. Förlåt för allt jag har gjort. Förlåt för alla gånger vi bråkat. Förlåt för alla gånger jag har skadat dig. Och förlåt för att jag gjorde ditt liv till ett levande helvete. Vi hottade aldrig dig. Eller, ja, vi hittade aldrig din kropp...

Men vi hittade bilen. Den hade flugit av vägen och in i skogen där den senare brann upp. Så vi antog att dina askor också fanns där. Och idag är din begravning.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte på det. Jag tror inte på att du är död. Du finns där ute någonstans. Jag känner det på mig. Du får inte vara död. Du har så mycket mer att leva för. För din bror. För din dotter. För alla våra vänner. För Sarah. Och för mig.

Och bara för att jag står här, vid din gravsten. Och tittar på ditt vackra namn. Betyder det inte att jag släpper taget om dig. Vi kanske bråkade som ingen annan, men vi älskade som ingen annan också. Och du var den ända för mig. Jag kommer aldrig kunna gå vidare. Så jag ska hitta dig.

DYLANS PERSPEKTIV

"Noah är helt knäckt." Jag hör hur Sarah suckar högt samtidigt som hon sitter och drar av sig sina svarta klackskor som hon hade idag på Allisons begravning.

"Och vad fan tror du inte jag är?" Hennes röst är arg och hård. Sarah är också förkrossad, men Noah har inte pratat med någon på månader, ingen förutom Harper.

Han har inte släppt Harper ur synen en ända gång. Hon sover hos honom. Hon gör allting med honom. Han låter inte ens Sarah hålla i henne.

Jag förstår mig på Noah. Jag skulle blivit tokig om inte Sarah hade funnits vid min sida. Noah har förlorat den han älskat mest, och nu är han livrädd för att något ska hända Harper.

Han tror fortfarande inte att Allison är död. Men alla bevis pekade på det. Han ringde mig en vecka efter att jag och Sarah åkt hem från Sverige och grät i mobilen att han hade hittat bilen sönderbränd, eller ja, han hittade registrerings skylten.

Han har inte sagt det till mig, men jag vet att han aldrig kommer sluta leta efter henne. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag inte heller 100% säker på att hon är död.

Men jag måste se till att Noah inte gör några dumheter. Det många inte vet är att Allison inte är den ända tjejen som Noah har älskat.

Hennes namn var Natalie, hon var riktigt vacker, det måste jag medge, men vi alla vet riskerna när man blir inblandad i maffian...

Och efter Natalie så bestämde han sig för att aldrig låta någon komma så nära igen... det var därför han först inte ville acceptera sina känslor för Allison...

Jag hoppas verkligen inte att han gör något dumt, för Allisons skull.