One last touch

{Kapitel 50}

ALLISONS PERSPEKTIV

Jag kan inte fatta att jag äntligen har hittat honom. Helt random. Och vi låg inatt! Herregud, ända sen olyckan och de där snälla paret drog mig ut ur bilen och körde mig till sjukhuset hade jag minnesförlust. Och under de senaste åren så kom minnena tillbaka men jag visste inte hur jag skulle hitta honom. Noah.

Nu minns jag allt. Men jag kommer aldrig bli mig själv igen. Jag sitter här framför honom och bara tittar ner på honom när han ligger och andas tungt. Ska jag väcka honom? Ska jag låta honom sova? Hur ska jag berätta allt för honom? Kommer han tro mig?

Plötsligt ser jag hur han rör lite på sig innan han slår upp ögonen och sätter sig hastigt ut. Hans vackra, blåa ögon blir stora som tefat när han får syn på mig.

"Du-du är verkligen här? Men? Du är död?" stammar han fram och backar bak.

"Nej, jag lever Noah. Låt mig förklara!" han lugnar ner sig lite och sätter sig bekvämare och her mig en blick som betyder att jag ska prata.

"För några år sen var jag med om en bilolycka, och ett par hittade bilen när de hörde förbi och drog ut mig. Sedan körde de till skjuthuset och jag låg i koma i en vecka, och när jag vaknade upp hade jag minnesförlust. Men de senaste åren så kom allting tillbaka, men jag visste inte hur jag skulle kontakta dig." Han tittar osäker på mig, som om han tvekar på om jag säger sanningen.

"Om det verkligen är du, vad heter vår dotter och vilken dag är hon född?"

"Harper Garcia/Carter, och hon föddes 7 september." svarar jag.

Han tittar en stund på mig innan han slänger sig framåt och kramar mig riktigt hårt.

"Jag kan inte fatta att det faktiskt, är du! Vet du hur länge jag har letat efter dig men aldrig hittat dig?" Han släpper mig och tittar på mig mer tårar i ögonen.

Och sekunden jag ser in i hans vackra ögon så påminns jag om en sak.

"Jag måste gå!" säger jag snabbt och börjar dra på mig mina kläder.

"Va? Aldrig i livet, jag har precis fått tillbaka dig!" Han försöker fånga upp mig i sina armar för att få mig att stanna men jag slingrar mig ut.

"Nej, jag måste verkligen gå. Jag är ledsen. Här är mitt nummer. Ring mig så träffas vi senare i eftermiddag.

Jag tar snabbt på mig mina skor och rymmer ut genom hotelldörren. Och när jag väl har hittat min väg ut på gatan så stannar jag en taxi och hoppar in i den.

Jag berättar vart jag ska och taxichauffören bara nickar och kör iväg. Efter ungefär tjugo minuter är jag framme vid ett stort svart lägenhetshus. Jag betalar taxichauffören innan jag kliver ut jr taxin och skyndar mig till porten.

Nycklarna som ligger i min jackficka drar jag snabbt fram och låser upp. När jag väl har kommit fram till den vita lägenhetsdörren med siffran "28" på låser jag upp den och möts direkt av ett skratt, ett ljuvligt  skratt.

Jag trär av mig skorna och går till vardagsrummet där jag möts av min kompis Lina och den lilla filuren.

"Hej älskling!" Jag lyfter upp min lilla skatt och tittar in i de vackra, blåa, ögonen.

Så identiska till hans.