One last touch

{Kapitel 45}

ALECS PERSPEKTIV

Idag skulle jag, Izabella, Sebastian, Noah och Harper åka till Sverige på en liten semester. Vi har umgåtts ganska mycket med Noah och Harper sedan Allisons död. Eller ja, vi begravde en tom kista, eftersom vi var ganska säkra på att hennes kropp hade bränts upp tillsammans med bilen.

De första månaderna efter begravningen så pratade inte Noah med någon. Inte en ända människa. Förutom Harper. Han åkte runt med Harper på hotell för att undvika oss andra.

Men tillslut så bröt Noah helt ihop och behövde ta hjälp av mig och Izabelle att ta hand om Harper. Och jag var inte förvånad, jag tror inte någon var det.

Han hade precis förlorat sin livs kärlek. Och blivit kvarlämnad med ett barn som han inte hade någon aning om hur han skulle ta hand om samtidigt som han sörjde.

Vi alla tycker att Noah är väldigt stark. Även om han är en gängledare i maffian så behövde han sörja. Även om han förlorat människor förut, så har det aldrig gjort så ont för honom med tanke på att Allison stod honom så nära till hjärtat.

Men nog om det nu.

Vi klev precis ut ur bilen och var påväg mot flygplatsen där vi skulle möta upp Harper och Noah.

"Pappa! Jag ser dom!" ropar Sebastian och börjar springa.

"Akta dig för bilarna!" ropar Izabelle snabbt därefter.

När vi kommer fram till dem så kramas vi och börjar gå mot securityn.

"Har du något nytt om attacken förra månaden?" frågar jag Noah och han skakar på huvudet och tittar ängslat i marken.

"Inte något, men jag hoppas att jag snart löser det." Jag nickar som svar och passerar den pipande saken.

Några timmar senare... (tyckte att resan inte var intressan att skriva om)

"Pappa! Kom! Snabbt! Annars tar rummen slut!" ropar Harper och drar Noah i armen. Noah skrattar kort till och ler stort mot sin dotter.

"Var inte orolig älskling, rummen tar inte slut! Det finns gott om rum till oss alla." Plötsligt stannar Harper upp och lutar huvudet åt sidan innan hon rynkar ögonbrynen och tittar bekymrat mot din pappa.

"Men, pappa? Vi behöver inte rum till oss alla! Jag skulle väl sova med dig? Det lovade du!" Noah skrattar till och nickar och så var Harper i farten igen.

"Du är en riktigt bra pappa." säger jag till Noah och han sänker genast blicken i marken.

"Och hon skulle varit en bra mamma." svarar han lågt, men inte tillräckligt lågt så jag inte hör.

"Ja det skulle hon..."