{Kapitel 52}

1.9K 23 7
                                    

ALLISONS PERSPEKTIV

Lina åkte precis hem och jag står med Adrian i köket och lyssnar på musik medans han springer runt köksön, fråga inte varför, han gör bara det.

Plötsligt hör jag hur min mobil ringer och jag vet direkt att det är Noah. Jag ringer upp honom senare. Jag är fortfarande inte redo att berätta för honom om Adrian. Jag ringer honom senare och vi får träffas i eftermiddag och då tar jag med Adrian.

Adrian är då min och Noahs son. Vårat andra barn. När jag var med i bilolyckan så visste jag inte att jag var gravid. Och när jag vaknade upp ur koman så sa en av doktorerna det till mig.

Och enligt doktorerna var det ett mirakel att jag inte förlorade barnet. Men hela jag är ett mirakel att jag överlevde.

När Adrian föddes så kollade jag upp vem pappan var och det visade Noah Carter. Och med tiden så kom alla minnen tillbaka.

Jag älskar fortfarande Noah men jag vet inte hur han kommer reagera när jag berättar om Adrian. Jag vet att han kommer vilja att jah ska flytta tillbaka till USA. Och jag tror faktiskt att jag kommer göra det.

"Mama! Tjitta!" säger Adrian med hans, fortfarande, bebis röst, och pekar mot den svarta bilen som åker förbi vårat hus.

"Jaaa älskling, titta vilken fin bil!" svarar jag och fortsätter mikra våra panpizzor.

Adrian är så himla lik Noah så det finns inte. Men till skillnad från Harper så har han mitt bruna hår. Hoppas bara inte Noah blir tokig och tar Adrian ifrån mig.

Och jag längtar så sjukt mycket efter Harper. Jag får ringa upp Noah senare så att vi alla träffas.

Och helt ärligt så är jag livrädd. Så jävla livrädd.

One last touchWhere stories live. Discover now