One last touch

{Kapitel 17}

ALLISONS PERSPEKTIV

Helveteeeee vilken huvudvärk jag har asså. Jag öppnar ögonen och allt jag kan se är starkt ljus. Efter en stund har mina ögon vant sig och jag tittar mig omkring i rummet där jag befinner mig. Jag är på ett fucking sjukhus.... men va? Vafan, jag ska vara död ju? Jag dog ju förfan? Asså hatar gud mig så mycket?

Jag tittar mig omkring och ser att rummet är tomt. Jag sitter bara här i tystnad innan jag hör hur dörren öppnas och en riktigt trött Noah kommer in. Han tittar inte ens på mig utan går direkt och sätter sig på stolen bredvid min säng.

"Ehm, Noah?" säger jag försiktigt med hes röst.

Det är då han tittar upp mot mig med stora ögon och sväller upp i ett leende. Han ställer sig snabbt upp och kramar om mig.

"Hur länge har jag varit borta? Vad har hänt? Hur är det ens möjligt att jag lever?" frågar jag förvirrat.

"Du har legat i koma i lite mer än tre veckor, du blev skjuten i magen och du lever för att jag tog in dig till sjukhuset och de hann operera dig innan du förblödde helt o hållet" svarar han i kramen.

Jävlar, tre veckor är en lång tid. Noah släpper kramen och sätter sig i stolen igen. Jag försöker resa mig upp men det går inget vidare.

"Behöver du hjälp?" frågar Noah snabbt.

"Nejnej, det är lugnt" svarar jag och ler mot honom samtidigt som jag försöker ställa mig upp.

"Jag hämtar en sköterska" säger Noah och lämnar rummet snabbt.

Jag ställer mig upp och går till badrummet. Jag står och tittar mig i spegeln när jag plötsligt minns något. Någon var och hälsade på mig i sjukhuset. Jag hörde allt alla sa. Men denna speciella någon, det var en chock.

Jag står förvirrat och tittar på min egen spegelbild medans jag tänker tillbaka på vad personen sa till mig när han var här.

(Flashback)

Jag hör hur dörren öppnas och stängs och jag kan höra fotsteg närma sig min säng. Någon sätter sig i stolen bredvid min säng och jag antar att det är Noah eller någon annan i gänget. Men plötsligt hör jag hur personen börjar prata.

"Inte direkt hur jag hade tänkt mig att våran första träff skulle se ut... men det får väl duga? Jag vet att du hör mig, och när du vaknar... kommer jag och hämtar dig. För människorna du bor med just nu, dom kan du inte lita på. Mitt gäng kommer attackera erat hus. Du ska spela med och följa med mig. Så kommer ingen annan till skada. Jag vakar över dig dag in och dag ut, lillasyster" säger personen och reser sig från stolen igen.

Jag hör åter hur dörren öppnas och stängs och rummet fylls med tystnad. Inte har väl jag en bror?

(Flashback slut)

Jag tvättar händerna och sköljer av ansiktet innan jag återvänder till rummet. Jag måste få reda på mer. Jag bara måste det, vad det än krävs...

Noah kommet in med en sköterska några minuter senare och hon gör olika tester på mig och säger sen att jag kan åka hem i eftermiddag.

När sköterskan lämnar blir det en stel tystnad mellan mig och Noah. Vi står mitt emot varandra och bara tittar på varandra. Han tar några snabba steg och plötsligt är han framme vid mig. Han tittar ner på mig innan han lutar sig fram och kysser mig passionerat.

Jag lägger snabbt armarna om nacken på honom och han lyfter snabbt upp mig i hans famn så jag har benen virade runt hans midja. Han bär med snabba steg bort mig till sjukhussängen där vi, på nåt konstigt sätt, får av oss kläderna riktigt snabbt.

Han trycker sig snabbt in i mig och jag flämtar till. Just nu är jag jävligt glad över att detta rummet bara har ett fönster, vilket leder ut, och jag har ett rum på en av de övre våningarna.

En bra stund senare ligger vi på varandra och flåsar häftigt. Noah reser sig upp och börjar sätta på sig kläderna, och jag sätter på mig mina underkläder och mina sjukhus kläder igen.

"De andra kommer när som helst" säger Noah.

"Okej" svarar jag och ler mot honom. Han ler tillbaka och ger mig en kyss på munnen.

Hur ska jag kunna lämna Noah? Men jag måste få reda på sanningen. Har jag verkligen en storebror?