Den som inget hade ✔

Del 7 - Synen

På morgonen när Elina vaknar får hon bråttom att kolla om mamma är hemma. Fort upp ur sängen. Det är inte förrän hon är nedanför trappan som hon märker att hon har sovit med kläderna på.

"Mamma? Är du hemma?"

Elina springer till vardagsrummet. Där är hon inte och inte i köket i heller. Elina tar stora kliv upp mot mammas sovrum.

"Mamma, är du vaken?" Elina står vid hennes sovrumsdörr helt andfådd.

"Ja, jag är vaken. Vad vill du, gumman?" Säger Stina, hennes mamma.

Stina tittar mot Elina med en blick som säger "gå och lägg dig igen". Elina suckar djupt av lättnad.

"Vilken tur att ni är hemma oskadda." Säger Elina.

"Vad menar du? Du måste drömt något. Gå och lägg dig igen."

Elina vänder sig om utan att säga något. Hon går till sitt rum igen. Hon sätter sig på sin säng och gäspar stort.

• • •

Senare under dagen sitter Elina i köket och äter middag. Som vanligt äter bara hon och hennes mamma. Johan är aldrig hemma under dagarna. Han är jämt ute och de vet aldrig vad han gör, för det pratar han aldrig om. Som man alltid gör när man var liten.

De sitter och äter under tystnad då de hör hur någon kliver in i hallen. Det är Johan som kommer hem.

"Hallå, jag är hemma." Ropar han från hallen. Johan går in i köket och får syn på Elina och Stina. "Vad blir det för mat?" Frågar han.

"Känner du inte det på doften?" Säger Elina retsamt.

"Nej, det gör jag inte." Svarar han med en lätt suck.

Han sätter sig vid köksbordet. Han häller över sin mat på sin tallrik. Det är Potatisgratäng. Det är något som Elina älskar och det var också deras pappas favoriträtt.

"Var har du varit idag, Johan?" Frågar deras mamma Stina med sin blick på maten.

"Jag var ute med polarna, som vanligt. Sluta tjata." Säger Johan irriterat.

Johan kollade ner i sin tallrik medan han äter. Han kollar inte upp en enda gång.

"Men såja, älskling. Vad gör ni i egentligen på dagarna?" Frågar Stina och kollar upp från tallriken.

"Lägg dig inte i, morsan. Det är min ensak." Säger han mer irriterat den här gången.

"Men—." Säger Stina och blir avbruten.

"Men lägg av mamma, han vill inte prata om det." Säger Elina och tar en klunk om sin juice.

"Jag går upp på rummet." Säger Johan när han ätit upp sin mat.

"Är du redan klar, älskling?" Säger mamma och kollade på hans tallrik som var tom.

"Ja, det är jag. Sluta med att kalla mig de där. Det är störande." Säger Johan och reser sig upp.

Han tar sin tallrik och ställer den på diskbänken. Elina tittar på sin bror när han går upp för trapporna. Elina suckar.

"Mamma, ska jag prata med honom?" Säger hon och tar en sista tugga av sin mat.

"Nej, gumman. Jag tror inte du ska behöva det. Han klarar sig, men jag är lite orolig för honom."

"Jag är klar, kan jag gå från bordet?" Stina svarar inte. Hon är i sina egna tankar. "Mamma?" Elina petar på sin mammas på axeln.

"Åh, gud vad du skräms." Säger Stina med andan i halsgropen.

"Jag går från bordet." Elina går med sin tallrik och ställer bort den.

"Ja, gör du så—."

"Säg inte gumman. Det är..."

Elina suckar och förstår att hon själv håller på att bli som sin bror. Hon är inte lika artig längre. Men vilken tonåring brukar vara det nu för tiden?

Elina vill gärna prata med sin bror och bestämmer sig för att gå upp och prata med honom. Dörren står visst på glänt. Hon öppnar dörren försiktigt.

"Johan?" Säger hon lite lågt och tittar in genom dörren.

Då ser hon det. Där sitter hennes bror med ett rakblad i handen och ser ut att hålla den mot handleden.

•••

Berättelsen blir mörkare och mörkare. Inget för den som lätt är triggad. Varning för det. Hoppas ni gillar den här storyn. Ni kan ju rösta om ni gillade delen och kommentera vad ni tycker.

•••

Publicerad: 09 feb 2018
Redigerad: 30 dec 2020